Gauri Ma 

Kvinnorna var inte tillåtna att närvara vid Guru Devs audienser och föredrag, det fick bara lärjungarna som var män och de manliga besökarna.

  Om någon kvinna ville träffa Guru Dev var det tillåtet vid grindarna, när han lämnade eller återvände till ashramet.

  Som sagt, alla kvinnor var portförbjudna.

När det var varmt på sommaren tyckte Guru Dev om att bada ute, han hade en favoritplats en bit längre ner utmed floden. 

  En gång när han lämnade ashramet för att svalka sig med ett dopp kom det fram en kvinna på stranden.

  Hon frågade om hon fick besöka honom och lyssna på hans föredrag. 

  Han hörde kvinnans fråga.

  Utan att vända sig om svarade han att hon inte var välkommen.

  Kvinnan skrev då ett brev.

Du föddes från samma mage som mina kvinnliga systrar. Varför kommer det sig att du hatar oss kvinnor så mycket?

Brevet sändes med en budbärare som var man.

  Guru Dev brydde sig inte om brevet. Men efter ett tag ångrade han sig och sa till budbäraren:

  ”Jag kommer att skicka henne ett svar. Men jag har inte tid att svara henne nu. Du får komma tillbaks i morgon.”

Nästa dag återvände budbäraren och Guru Dev sa:

  ”Hennes fråga är stor och jag gillar hennes envishet. Hon bör få ett utomordentligt svar.”

  Svaret löd:

Min antipati mot kvinnor började när jag låg i min mammas mage. Vet du hur jag hade det? Jo, det var instängt. Jag satt fast från alla sidor. På det sättet satt jag fängslad i nio månader. Dessa dagar kommer jag ännu ihåg. Det är anledningen till att jag inte har den minsta önskan att ha sällskap med kvinnfolk. Du och dina medsystrar är inte välkomna.

Han gav också ett exempel.

En krukmakare har gjort skålen som jag äter min mat i just nu. Krukmakaren har redan utfört det som varit hans uppgift. Visst, jag använder krukmakarens skålar när jag äter. Men det innebär inte att jag bjuder in krukmakaren som gjort skålarna till mitt hem när jag äter mina måltider. 

Ramakrishna hade haft ett helt annat förhållande till kvinnan, förutom att han var gift hade han också kvinnliga lärjungar. En av hans lärjungar hette Gauri-Ma.

  Hon hade först sökt sig till kristendomen. Men i missionärsskolan tog hon illa vid av de västerländska lärarnas fientliga inställning mot den indiska kulturen.

  I stället för Kristus vände hon sig därför till Krishna. Det var för henne namn som klingade likartat, men den sistnämnde var inte kolonisatörernas gud. När hennes mamma märkte vad Gauri-Ma gick in för, vilket även på den tiden ansågs världsfrånvänt, ville hon att Gauri-Ma skulle gifta sig.

  Gauri-Ma protesterade:

  ”Jag vill bara gifta mig med den som är odödlig”, svarade hon.

  Hon rymde hemifrån på bröllopsdagen.

  Hon var arton och tillsammans med tiggarmunkarna gjorde hon som Guru Dev när han lämnade sin familj. Hon vandrade omkring som en fattig tiggarmunk i många år.  

  Runt halsen hade hon en liten medaljong som föreställde Krishna.

Efter sju år av ett kringflackande liv som tiggare kom hon till Ramakrishnas ashram.

  Med detsamma antog han henne som sin lärjunge. 

  Hon blev sedan känd på ashramet för att hon sjöng med en melodisk stämma som gjorde att Ramakrishna omedelbart gick in i samadhi.[1]

En gång när han såg Gauri-Ma arbeta i trädgården med sina klostersysslor kom Ramakrishna med ett förslag. Han bad henne att ge sig ut i världen och arbeta för de indiska kvinnorna.

  ”Jag häller vatten över jorden. Du Gauri-Ma bereder leran.”

  Kvinnorna hade det dåligt ställt i Indien och Europa på 1800-talet.

  Men Gauri-Ma ville öppna ett center för kvinnor som ville träna yoga i Himalaya. 

  Ramakrishna gillade inte förslaget.

  ”Nej, nej, du har haft nog av andlig träning. Hjälp i stället de utsatta kvinnorna, börja i städerna. Ägna ditt liv åt att tjäna kvinnorna. De lider fruktansvärt.”

  För Ramakrishna hade socialt arbete – som att hjälpa de fattiga – en lika stor betydelse som att utöva yoga.

Ramakrishna levde på 1800-talet och när han gick bort fick hans fru, Sri Ma, ta över ansvaret för hans rörelse.

  Hon krävde inte, som de kristna missionärerna, att de måste anta hennes gudsideal. Men hon betonade att det andliga livet blev lättare genom en nu levande andlig mästare.

 Den som gräver fram en gammal stad kan hitta sällsynta mynt. Det är dyrbarheter som hör hemma i ett museum. Dessa mynt hör inte hemma på världsmarknaden. Bara var egen tids valutor är gångbara.

Kristus och Krishna kunde vara inspirationskällor men likafullt tillhörde de arkeologin. För den som ville följa en andlig mästare var det viktigt att följa en som lever nu. Det spelade ingen roll om det var en man eller kvinna.