Herrnhutismen
Herrnhutismen smög sig in i församlingarna i Västerbotten via fångna västerbottniska karoliner som återvänt från Ryssland. De hade mött tyska herrnhutare. Det typiska för herrnhutismen var att den smög sig in bakvägen, vilket bland annat berodde på att den var kristocentrisk, den skapade aldrig teologiska överbyggnader som kunde ge anledning till tvister. Den kunde smyga sig in i alla samfund och anta deras färg och tonfall, på sätt var den också kameleontisk
Greve Zinzendorf, rörelses grundare, menade att det religiösa har med det intuitiva att göra, och det känslomässiga, och det måste skiljas från det logiska tänkandet.
”Vi vill inte tränga oss på, vi talar bara om människans relation till de existentiella frågorna. Vi vill inte skapa statsreligioner, inga samfund, inte bli mäktiga.
Bara genomsyra. En folkrörelse är en rörelse i människornas hjärtan, en idé och inte en organisation. Blir idén en organisation dör den. Vi vill inte vara synliga, vill inte strid, men fred, och innerlighet. Kristendomens kärna är inte lärosatser utan hjärtats innerliga förening med Frälsaren. Detta är inte en statsbyggarreligion, detta är något privat, en tanke, en idé, upptas den idén av andra samfund är allt väl, då försvinner vi, som en morgondimma när solen kommer.
Vi finns inte längre. Men finns hos alla.”[1]
Greve Zinzendorf betraktade inte Bibeln som något färdigt och avslutat. Somliga delar av Bibeln var bra, andra mindre bra, och det beror på att den är skapad av människor, en helt igenom mänsklig bok. På så sätt är den full av fel och dumheter, framförallt motsägelser, eftersom människan är motsägelsefull. Bibeln är en oavslutad bok. Man får skriva till. Ett exempel på en sådan förnyelse är Bernhard av Clairvaux’ Kristushymner enligt Greve Zinzendorf. Det är vägen till den religiösa upplevelsen som är det viktiga, inte bokstavstrogna tolkningar av Bibelns texter.