Glädjebudskapet och helvetesläran

Ivan Ivarson blev en gång på söndagsgudstjänsten så upprörd över det budskap som prästen framförde under sin predikan i predikstolen att han höll på att resa sig upp och högt opponera sig. Han förundrades över att ingen sa emot. Men just som han skulle höja sin röst, får han en känsla av att kyrkan ska störta samman. 

Helvetesskräcken, som den kristna läran präntade in i honom redan i unga år släppte aldrig sitt grepp över honom. Nu framförde prästen den på nytt och det fick honom att minnas hur hemsk och skrämmande den läran blev för ett barn.[1]

Den går ut på att vi är födda i synd sedan Adam och Evas dagar. Ivarsson tog in den mörka skräck denna tolkning av den kristna läran väckte hos honom. 

I Kristusgestalten såg Ivan Ivarson inte en guds son. Vi är alla Guds sönder och döttrar. Jesus är inte en människa som står över oss andra. Tvärtom är han en broderskapets och jämlikhetens förkunnare. I Bergspredikan höjer sig inte Jesus över dem han talar till, utan står på deras sida. Han är en av dem. Han förmedlar ett evangelium, ett glädjebudskap. 

På så sätt var Ivan Ivarson övertygad om att vi inte är födda i synd eller bär på någon mörk, tung och skrämmande arvsynd.