Deepak Chopra

Det var på en kurs i Fairfield, Iowa, USA. Maharishi befann sig samtidigt i New Delhi. Han skulle hålla tal till kursdeltagarna via telefon. Vid den utsatta tidpunkten samlades deltagarna i samlingssalen. Men det kom inget samtal vid den fastställda tiden. 

Det kändes snopet. Ingen gav någon ursäkt för vad som hänt. Det var ingen som visste.  

Efter mötet i samlingssalen med det uteblivna telefonsamtalet från Maharishi återvände Deepak Chopra till sitt rum. Han satte sig och mediterade. Plötsligt såg han bilder som visade hur Maharishi låg i en sjukhussäng med intravenösa slangar instuckna i kroppen. Han andades genom en respirator. Bilderna var så starka att Chopra inte visste om han drömde eller inte. För att ta reda på det ringde han till sina föräldrar som bodde i New Delhi. Mamman svarade, hon sa att Maharishi var sjuk. 

”De tror att han blivit förgiftad. Kom hit så snabbt du kan.”

Chopra bad att få prata med sin pappa, en hjärtspecialist.   

Mamman svarade: 

”Pappa är inte här. Han är hos Maharishi just nu.”

Chopra lämnade omedelbart Fairfield och reste till Chicago, en förmögen TM utövare chartrade ett plan åt honom. När Chopra landade i New Delhi hade det hunnit bli midnatt. Han åkte först hem. Hans pappa var inte där, hans mamma berättade att han fortfarande var kvar med Maharishi i ett hus i Golflinks, ett bostadsområde i Delhi där ett rum med en intensivvårdsavdelning hade installerats enbart för att ta hand om Maharishi. 

Klockan två på morgonen kom Chopra fram till det provisoriska sjukhuset, Maharishi låg avsvimmad i en säng med slangar och en respirator exakt på det sätt som Chopra sett i drömmen. Hans pappa informerade honom om vad som hänt, efter att Maharishi druckit ett glas apelsinljus, som en lärjunge gett honom, hade han fått allvarliga magsmärtor och inflammationer i bukspottskörteln, som tillsammans med komplikationer med njurarna följts av en hjärtattack. Det stod klart att han blivit förgiftad. 

Under de följande dagarna blev Maharishis tillstånd värre. Chopras pappa föreslog att Maharishi skulle föras till England, där det fanns bättre utrustning, Maharishi behövde gå igenom en njurdialys. Den indiska TM organisationen, som styrs av Maharishis brorsöner Prakash och Anand Shrivastava, ville att ingen i rörelsen skulle få reda på vad som hänt. Nu förstod Chopra varför ingen på kursen i Iowa visste vad som hänt. Det hade mörklagts. Brorsönernas resonemang gick ut på att anhängarna skulle gripas av panik och förlora sin tro på Maharishi ifall de fick reda på att han var en vanlig dödlig. För Chopra kändes det som att befinna sig i mitten av en tornado, därför att Maharishi hade motsatt sig den personlighetskult och vidskeplighet som omger många gurus. Även om han tagit löftet att leva som en munk, så förde han med sig en teknik från Öst till Väst, (TM) Transcendental Meditation, som var utomkyrklig, den var vetenskaplig. Han arbetade för att visa de fysiska och mentala fördelarna med den tekniken, i sina tal framkom det att han ville ha en vetenskaplig förståelse av vad som skedde när vi mediterade. Chopra befarade att släktingarna försökte hemlighålla att Maharishi var sjuk för att de ville att Maharishi skulle framstå som något annat, en helig man, en avatar som inte kunde bli sjuk på samma sätt som vanliga dödliga. Det som inte hade varit Maharishis intentioner när han förde ut denna teknik över världen. 

”Tänk på Buddha, han dog för att han åt griskött som var infekterat”, invände Chopra, men släktingarna var obevekliga.   

När Maharishi lämnade Indien 1958, det första land han kom till var Burma, de är buddhister, erbjöd han, enligt vad han själv uppger, inte en annan religion. 

Många av hans belackare, främst bland de kristna fundamentalisterna, menar att det var precis vad han gjorde, han missionerade för en förtäckt form av hinduism.  

Vi kan säga att Jesus tillhörde en viss religion, i hans fall judendomen. Men Paulus, grundaren av kristendomen, den gren av Jesus lära som blev en statsreligion, slog fast att Jesus lära var universell, inte bara för judar, oavsett etnisk bakgrund, hudfärg, tillhörde läran alla de som öppnade sig för budskapet.

Just anspråken på denna universalitet, att den var öppen för alla, skapade lustigt nog en religion tre hundra år senare som fick namnet kristendomen.  

Religionen är knappast ett yttre ting, som våra kläder. Snarare spelar religionen en viktig roll, precis som vårt språk, det blir en del av vår identitet. När vi klipper bort det bandet, så klipper vi också av våra rötter.  Därför såg Maharishi det som viktigt att utföra en puja ceremoni med en bild på Guru Dev för den som ville bli initierad, det vill säga lärde sig att meditera.       

Guru Dev tillhörde den hinduistiska religionen och enligt de kristna ägnar sig hinduerna åt mångguderi. Påståendet att judendomen och kristendomen är monoteistisk i jämförelse med hinduismen, är ännu en av dessa konstruktioner som inte håller, eftersom Gud enligt hinduismen är enheten bortom mångfalden, det förklaras i många av deras skrifter.    

Engelsmännen la märke till när de koloniserade den indiska kontinenten, vilket även araberna la märke till några århundraden innan engelsmännens ockupation, att det såg ut som varje indier dyrkade en gudom. Med andra ord fanns det lika många gudar som innevånare på den indiska kontinenten, milliontals lika gudar. För enkelhetens skull kallades de för hinduer. Men många experter menar att det knappast går att kalla det för en religion eftersom den egentligen består av många olika religioner, och många såg inte ens ut att vara religioner överhuvudtaget. Det utmärkande för hinduismen, ifall det nu är riktigt att se det som en religion, är att dess utövare, åtminstone framkommer det i deras heliga skrifter, det är ett genomgående tema i deras heliga skrifter, att de hela tiden ifrågasätter vad som är Gud och vad som är meningen med livet. Och de gör det på ett individuellt plan. Ett exempel på det är skriften Bhagavad Gita – allmänt kallad för Gitan ungefär som vi i väst säger Bibeln – som består av en dialog mellan Arunja, som är en krigare, och Krishna som är en gudom eller helig man som de kristnas Jesus. Det utmärkande för Gitan är att Arunja hela tiden ifrågasätter det som Krishna säger.         

Paulus öppnade budskapet för alla. För Maharishi blev det lika självklart att göra på samma sätt. Båda såg sig som redskap åt Jesus respektive Maharishis guru, Swami Brahmananda, som kallades för Guru Dev.  

Det finns inget bevis för att Jesus existerat. I Guru Devs fall vet vi åtminstone att han funnits, det finns bilder, film och ljudupptagningar. Men frågan kvarstår vad som var Guru Devs lära? Vad har Maharishi lagt till?   

Hur som helst, när Maharishi blev utsatt för ett mordförsök och låg för döden fanns en person som brorsönerna litade på, Neil Paterson, en kanadensare, en av ledarna för rörelsen. Neil och Chopra flög till England för att förbereda för Maharishis ankomst, de valde ett privat sjukhus på Harley Street i London.  Chopras pappa och två andra läkare kom efter med Maharishis livlösa kropp i ett chartrat plan. 

 Chopra stod utanför the London Heart Hospital när han såg en ambulans med sirenerna på som närmade sig. Ambulansen försökte navigera sig genom det trassliga trafikkaoset som ibland uppstår i London. Ambulansen kom inte över gatan på grund av bilköerna, en av läkarna från ambulansen hoppade då ur och sprang fram till sjukhusets trappor och meddelade att Maharishi redan dött. Chopra sprang till ambulansen, tog upp Maharishis kropp, som var spröd och lätt vid det laget, och bar honom över gatan. Innanför sjukhusets dörrar la han kroppen på golvet och tillkallade hjälp. På några minuter blev Maharishi omhändertagen och transporterad till intensivvårdsavdelningen, han fick andas genom en respirator, en pacemaker som satte igång hjärtat. Den jourhavande läkaren antog att Maharishi redan var kliniskt död. Chopras pappa föreslog att han skulle hållas vid liv tills Maharishis släktingar gav sin tillåtelse att han fick dö. Brorsönerna behövde komma till London och se hans livlösa kropp innan de bestämde sig, så respiratorn förblev påslagen. 

Efter ett dygn meddelade den jourhavande läkaren förvånat att Maharishi på ett mirakulöst sätt återhämtat sig. Hans njurar hade börjat fungera normalt, hjärtat började slå oberoende av pacemakern, han började andas på egen hand. Efter några dagar kunde han sitta upp i sängen, han drack mjölk med honung. Personalen på sjukhuset var fyllda av vördnad inför honom, det hade att göra med hans utstrålning, vilket många vittnat om som träffat honom.  

För Chopras del hade det börjat med det uteblivna telefonsamtalet som Maharishi skulle hålla för kursdeltagarna i Iowa. En serie av omständigheter hade fört fram till en situation där någon behövde göra en insats för att rädda Maharishis liv. I Londons trafikvimmel hade han sprungit över gatan. Mycket möjligt kan det ha räddat Maharishis liv. Chopra hade en klar förnimmelse av att det var som att stå på gränsen mellan två världar, det går att säga mellan två versioner av människans förutsättningar, eftersom Maharishi på många sätt var en vanlig, sur gammal gubbe för Chopra. Men kring det arbete han utförde emanerade en kraft som Chopra inte kunde formulera, han hittade inte orden för den, men det var som att den kraften gick bortom honom själv. 

Det återstod fortfarande komplikationer. Maharishi behövde blodtransformationer. När de kollade vilken blodgrupp han tillhörde visade det sig att Chopra var den enda som hade samma blod, och det bara ökade Chopras känsla av att han var en deltagare i ett drama som gestaltades av krafter utanför honom själv. När Maharishi informerades om situationen, vägrade han att ta emot Chopras blod. Maharishi gav inte någon förklaring varför. Med tanke på att han studerat fysik, han poängterade det vetenskapliga värdet av den teknik han lärde ut, var det ett förbryllande beslut. Chopra misstänkte att Maharishi inte ville ha hans blod för att det kunde föra över hans karma till honom. Chopra hade druckit alkohol, även experimenterat med LSD. Därför gick han till Maharishi och frågade om han trodde att det var på grund av hans karma? Maharishi svarade motvilligt ja. Chopra sa då att de röda blodcellerna inte har den nukleus som gör att de kan innehålla DNA. 

”Utan någon genetisk information kan blodet bara ge dig det hemoglobin du behöver utan att det innehåller några karmiska smittoämnen.”

Var det verkligen sant? Minnet och informationen från de egenskaper givaren bär på kunde alltså inte överföras genom en blodtransfusion? 

I början var Maharishi skeptisk. Hur kunde det vara möjligt? Men Maharishi återhämtade sig långsamt. Kanske skulle han inte överleva? Motvilligt accepterade han till slut den förklaring han fick av Chopra. 

Maharishi fick Chopras blod. 

När han tack vare det återfick sin styrka, flyttades han från sjukhuset. Han fördes till ett hotell i centrala London.   

Maharishi behövde sova, äta och vila, fortfarande var han mycket svag. TM rörelsen hade inte fått några nyheter om vad som hänt. Brorsönerna spred i stället ryktet att Maharishi hade gått in i silence. Ett engelskt ord som betyder tystnad på svenska. Det är den term som användes på Maharishis kurser, när deltagarna inte sa något under en eller två dagar. Men att gå in i silence kunde också pågå i flera dagar eller veckor. 

Chopra och Maharishi brukade ta promenader i Hyde Park. Vid ett tillfälle, kom en främling fram och frågade

”Är inte du Beatles guru?”

Chopras fru Rita, som var med den gången, ropade:

”Han är min svåger. Snälla, lämna honom ifred.”

De insåg alla tre att det var att ta onödiga risker att stanna i London. De flyttade till ett hus på landet, i sydvästra England. Nu kom en period när Chopra och Maharishi tillbringade hela dagarna tillsammans omgivna av en rogivande lantatmosfär. Maharishi passade på tillfället att ge honom djupa insikter och kunskaper om vedanta. Ett indiskt lärosystem eller kunskapstradition som Maharishi var mycket förtjust i och hade studerat ingående.

För Chopra var det långsamma veckor och månader som flöt in i varandra i ett lugnt tempo. Denna tid väckte något inom Chopra som han aldrig tidigare upplevt. Maharishi erkände att det var samma för honom. De diskuterade i stort sett varje ämne i världen, allt från politik (Maharishi är känd för sina bestämda åsikter om politik och politiker) till mänskliga relationer (som han tyckte mest handlar om melodramer än någon djupare kärlek mellan människor) till naturen hos medvetandet (hans favoritämne).   

Samtidigt var Chopra fortfarande förbryllad av den fysiska skröpligheten han såg hos den gamle mannen, ibland var han grinig och lättirriterad, mot dessa brister stod de övermänskliga ideal anhängarna applicerade på honom. Liknande hade Chopra fått uppleva för egen del för det fanns de som såg upp till honom som någon slags guru.     

Maharishi kom under denna period att dra sig tillbaka nästan ett år, få i TM rörelsen visste var han höll till. När han hade återhämtat sig flög han med Chopra till det residens han valt att stanna på den sista tiden av sitt liv, i Vlodrop, Holland. På grund av Maharishis starka utstrålning, många har bara mött honom ett kort ögonblick, och det räcker, de har fått en blick, ett leende, dessa ögonblick har varit de mest värdefulla i deras liv. Trots det privilegium som unnats Chopra, i flera månader hade han levt i stort sett ensam med Maharishi, stördes han av de motsatser som kom i dagen när han befann sig i hans närhet, framförallt blev det uppenbart när han befann sig i hans närhet under så lång tid.     

I flera decennier hade Maharishi rest jorden runt för att marknadsföra TM. Efter olyckan stannade han permanent i Vlodrop medan Chopra blev utsänd som hans sändebud, Chopra fick resa över hela världen, överallt möttes han av den respekt som tillföll Maharishi, vilket var på gränsen till dyrkan och personlighetskult. Inte bara kändes det obehagligt på ett personligt plan, han frågade sig varför Maharishi, den första moderna gurun, tillät och uppmuntrade det. 

Ironiskt nog upplevde Chopra att de började tävla med varandra om vem som var mest andlig. Må vara att det var Chopras projektioner, men Maharishi kände likadant, för vid mer än ett tillfälle, nämnde han:

”Du söker det andliga smickret och vill behålla det för dig själv?”

Hur ofta hade Maharishi påpekat att Guru Dev var rörelsen portalgestalt, själv hade han ingen guru status, han var bara en inspiratör, en lärare, en av alla oss andra TM lärare, med den skillnaden att han fått privilegiet att vara sekreterare åt Guru Dev. 

”Må vara att jag räddar världen, men jag är enbart en Maharishi för att Guru Dev sagt att det är det bästa jag kan göra för min egen andliga utveckling. Och jag hoppas med mitt arbete kunna skapa många Maharishis som för Guru Devs budskap vidare.”

För Chopra blev det dessutom långsökt att komma med sådana insinuationer att han tävlade med honom – vem är störst, mest andlig, mest betydelsefull? – eftersom Maharishi hade gett honom förtroendet att resa världen runt. Maharishi ville göra honom till rörelsens nya portalfigur. Maharishi hade också insisterat på att skönmåla och hylla honom på ett sätt som han kände motvilja mot. Chopra hade inget annat val än att acceptera, detta trots att han tyckte det var obehagligt. Situationen blev till slut ohållbar, den nådde fram till en punkt då fördämningen sprack, det var i juli månad, 1993. Chopra hade tillsammans med sin fru Rita, efter en dag full med föredrag och ceremonier, gått för att hälsa på Maharishi i hans privata rum för att säga god natt, det var efter midnatt, Rita och Chopra gick in i rummet som var nästan mörkt. Bredvid Maharishi satt en TM lärare som höll tyst medan Maharishi sa: 

”Människor säger att du tävlar med mig.”

Maharishi tog upp samma ämne igen. Det var som han sökte en konflikt? En konflikt Chopra inte kände att han ville gå in i, men nu ändå tvingades möta. Vid den tidpunkten hade Chopra ofta hört genom andra att Maharishi var missnöjd med honom, men denna gång var det första gången som han öppet visade det. Förut hade Chopra varit hans läkare, nu var han i en helt annan position som hans lärjunge. Nu var denne guru en argsint, en avundsjuk gammal sur gammal gubbe vars stolthet hade sårats. Till sin bestörtning fick Chopra också se att Maharishi inte heller litade på honom. 

Den kvällen ställde Maharishi ett ultimatum. ”Jag vill att du slutar att resa och i fortsättning lever i Vlodrop med mig.” Han ville också att Chopra skulle sluta skriva böcker. 

Efter att Maharishi levererat detta besked, fick Chopra tjugofyra timmar på sig att komma fram till ett beslut. 

Där och då måste Chopra ta under övervägande hela guru och lärjunge förhållandet. Chopra hade inga fördomar om det, att det gäller att ge upp sig själv, sin dignitet och mycket annat, men Chopra visste vad det innebar, han hade inga svårigheter med det. I sin roll som guru var Maharishi autentisk, respektfull och full med charm. Det var också underbart att vara med honom. Det dilemma som Chopra hade att möta var följande: Kan en riktig guru vara orättvis, avundsjuk, fördomsfull och slutligen manipulativ?  

För en lärjunge är svaret utan tvekan ja. Lärjungens roll går inte ut på att ifrågasätta gurun, utan tvärtom. Vad än gurun säger, hur konstigt det än låter, nyckfullt, orättvist, ohederligt, ska det tas som en sanning. Lärjungens roll är att ta emot insinuationerna, och om det kräver en kamp och ”ego död” kunde det bli en svår kamp. Chopra hade förstått att de andliga frukterna var väl värda det. 

”Gurun är en förälder som leder oss rätt tills vi kan gå på egen hand”, resonerade han under dessa tjugofyra timmar som han hade på sig att komma fram till ett beslut.  

Chopra hade under dessa tjugofyra timmar mycket att ta hänsyn till, en familj med barn som gick i skolan, en fru som bestämt vägrade att leva ett liv på den holländska landsbygden, dessutom ville han fortfarande studera, skriva böcker, utöva sitt läkarkall. Därför svarade han Maharishi att han inte behövde tjugofyra timmar för att bestämma sig.  

  ”Jag lämnar dig omedelbart och jag kommer inte tillbaka.”

Till Chopras överraskning tittade Maharishi på honom förvånat och frågade varför. 

Chopra svarade att han inte hade några ambitioner att bli en guru, själva idén kändes motbjudande. ”Jag är bestört över att du tror på sådana rykten som att jag tävlar med dig. Det är bortom min fantasi att någon ha kunnat jämföra mig med dig eller att jag skulle ha fräckheten att göra det.”

Med de orden tog han adjö av Maharishi. Tillsammans med sin fru åkte han från Vlodrop till Amsterdam mitt i natten, de tog ett plan till Boston. När de kom hem till Lincoln, Massachusetts, ringde telefonen. En ångerfull och förlåtande Maharishi hördes i luren. Han sa: 

”Du är min son, du kommer att ärva allt det som jag skapat. Kom tillbaka och allt kommer att bli ditt.”

Chopra svarade att han inte var intresserad. 

Han varade Maharishi: ”Jag är en läkare och familjefar och i framtiden vill jag skriva böcker, men bara för vanliga människor, jag har inga andra anspråk.” 

Mot slutet av samtalet, hursomhelst, var det svårt att stå emot Maharishis desperata övertalningsförsök, Chopra sa att han skulle tänka på saken. 

De följande månaderna, av bara farten, blev han tillfrågad av institutioner och sjukhus att införa Ayuerveda och TM som en del av deras rehabiliteringsprogram. När han kontaktade Maharishi och rörelsens representanter med dessa lovande projekt, ville de inte att han fullföljde dem.  

Vid samma tidpunkt bestämde Maharishi att avgiften för den som ville lära sig TM skulle höjas dramatiskt, vilket gjorde att vanliga människor inte kunde nås av budskapet.  

Den 12 januari 1994, återvände han till Vlodrop för det årliga firandet av Maharishis födelsedag. Han meddelade då Maharishi att han skulle lämna honom en gång för alla. De skildes som vänner, Maharishi respekterade hans beslut. Tidskriften TIME valde senare ut Deepak Chopra som en av detta århundradets hundra viktigaste hjältar och ikoner. Den som tog över rörelsen efter Maharishi blev i stället Tony Nader, en annan läkare som var kirurg.