Gadadhar

Yoga Första delen / Avsnitt 1

Den 18 februari 1836 föddes i en liten by på landsbygden en pojke som fick namnet Gadadhar. Genom byn gick en landsväg. Traktens bönder och hantverkare brukade ge mat och logi till pilgrimerna som passerade byn på väg till ett tempel – Jaganathtemplet i Puri. 

I byskolan lärde sig Gadadhar att läsa och skriva. Han lyssnade också till de episka berättelserna. Pilgrimerna återgav dessa genom att berätta dem för byborna. Han var också med i byns teatergrupp. Av byns keramiker lärde han sig att måla och skulptera.

På den tiden fanns ingen teve och byborna fick själva stå för underhållningen. Kulturaktiviteter som teater och dans var naturliga inslag i bybornas liv. Gadadhar var en duktig skådespelare, folk skrattade ofta åt hans skämt, han var bl.a. mycket skicklig på att härma andras röster.

Men det fanns också allvarliga roller.

En gång när han spelade guden Shiva, hans kropp hade smorts in med aska, han hade en treudd i handen, om halsen hängde ett halsband med rudrakshakulor. Publiken applåderade det som de trodde var hans skicklighet som skådespelare. Men för honom hade gränsen mellan verkligheten och vad som är teater suddats ut. Han upplevde att han hade blivit guden Shiva. Föreställningen måste avbrytas. Byborna kände sig välsignade, som att de fått darshan av guden själv när de lämnade föreställningen. [*]

När Gadadhar blev äldre flyttade han till Calcutta med sin bror. I storstaden såg han hur misären bredde ut sig. Indien var en engelsk koloni, Calcutta gick på många sätt igenom samma utveckling som London vid samma tid – det London som skildras av Charles Dickens.

Brodern ville att Gadadhar skulle ge sig in på samma bana som han, utbilda sig till präst. Men Gadadhar invände: ”Vad ska jag med en utbildning till?” Många tyckte att Gadadhar inställning var konstig. Gick inte allt ut på att få ett jobb, att tjäna pengar till sitt uppehälle och hitta en fru och skaffa barn?

Brodern fick en prästtjänst i ett tempel som låg i Dakshineswar, en förort till storstaden Calcutta.

Vi har nu hunnit fram till år 1855. Gadadhar fick följa med som medhjälpare, samtidigt som brodern hoppades att Gadadhar skulle ta sitt förnuft till fånga och skaffa sig ett jobb.

Gadadhar såg att den religiösa disciplinen bara är en yttre form för prästerna, det yrket gav han inte mycket för.

Templet som brodern tjänstgjorde i bestod av tjugo tunnland mark som hade köpts av en rik kvinna som var affärsman. Hon hette Rani Rasmani. Templet uppfördes åt Siva, Vishnu och den gudomliga Modern som också kallas för Kali, den sistnämnda var Rani Rasmanis eget utvalda gudsideal.

Vi stöter här på en tradition där man väljer sitt gudsideal. Västerlandets intellektuella på 1800-talet placerade denna tradition i ett fack som kallas för hinduismen. Gudsidealet kunde vara en gudinna som Kali, en kvinnlig Gud, eller manliga gudar som Krishna.

I templet gestaltades det gudsideal Rani Rasmoni valde ut av en svart basaltskulptur som symboliserade Modern. Det var Kali som var klädd i en brokad av guld och låg ovanpå en liggande manskropp i vit marmor som föreställde Siva, hennes make.

 Genom olika mänskliga former men även symboler dyrkar hinduerna många gudar. De menar att det visar hur rik skapelsen är – dess olika ansikten. Det gör att hinduerna, ifall de vill, kan ha ett mänskligt förhållande till sina utvalda gudsideal. Gudabilden kan badas, torkas, få gå en promenad eller lägga sig och sova. Vi lagar också mat åt guden. Vi kan också be till guden genom olika sånger och böner och meditera genom ett mantra som fått sitt namn efter Guden. Det är upp till var och en att välja sin Gud. Ett ansvar som monoteisten slipper ta, där religionen är lika med tro, att tro på Gud, som som någon annan, en yttra auktoritet valt åt en. 

Gadadhar valde däremot ta ett eget personligt ansvar och skapa sin egen Gud. På så sätt går det att säga att det finns lika många gudar som det finns troende hinduer. Det var också vad engelsmännen upptäckte när de ockuperade Indien och gjorde det till en engelsk koloni. De kristna har en Gud, detsamma gäller inom judendomen och islam. Men bland hinduerna fanns det lika många gudar som det fanns innevånare. De kristna missionärerna hade här en svår uppgift framför sig.

Prästen förrättar gudstjänsterna genom särskilda ritualer. Han helgar platsen som riten skulle utföras på, prästen kan till exempel dra cirklar av vatten och eld runt platsen.

Gadadhar arbetade i templet som assistent åt sin bror. Den fina stämningen i templet tilltalade honom, de närliggande tempelträdgårdarna och skogarna kunde han dra sig tillbaka till, floden Ganges låg bredvid. Gadadhar trivdes, men han förblev likgiltig när det gällde att skaffa sig en social ställning.

Hemma i byn hade han varit en duktig skådespelare och han hade inte svårt att föreställa sig ritualernas mening.

När han gjorde en cirkel av eld såg han framför sig hur han var skyddad, omgiven av en mur med eld.

De som såg Gadadhar utföra riterna, hans föreställningar hade en märkbar effekt på publiken, blev imponerade.

Han fick en förfrågan från templets ledning ifall han ville bli en av prästerna.

För de flesta är Kali en symbol för förstörelsen, men för Gadadhar är hon också en gudomlig Moder som sprider kärlek.

På nätterna gick Gadadhar till en plats bredvid templet som han fick sitta ifred på och meditera, det var en plats som folk undvek därför att det fanns en likbränningsplats där.

På dagarna kunde han också sitta i timmar framför gudinnans staty och sjunga sånger. Det var sånger som skrivits av bengaliska trubadurer på 1700-talet och 1800-talet, av poeter som Kamalakanta och Ramprasad.  

Han greps ofta av starka tvivel. En gång sa han: “Kali! Är du verklig? Eller är du bara en vacker dikt? Om du finns, varför ser jag dig inte? Är religionen bara en fantasi?”

Till slut stod han inte ut. Präst skulle han inte bli! Kali som han tillbad blev aldrig levande. Han var säker på att det gudsideal han valt bara var inbillning, skapat av hans fantasi.

Hans ögon föll på ett svärd som fanns i templet.

Som en vansinnig rusade han upp och grep svärdet.

Vår berättelse borde ha slutat här. Gadadhar tog livet av sig. Men så skedde inte, under de sekunder det handlar om, han rusade mot svärdet, inträffar det som är vanligt i helgonlegenderna.

Det sker ett under.

Den som uppenbarar sig för Gadadhar är Kali, den gudomliga Modern.

Templet och allt omkring honom försvinner. Vi befinner oss i de sekunder det tog för honom att rusa fram till det vassa svärdet. Han hamnar i ett gränslöst, oändligt lysande hav. Så långt ögat kan nå ser han brusade skimrande vågor av ren lycksalighet som sköljer över honom.

De anställda i templet trodde att han blivit vansinnig. Han fördes till en läkare. Han tvivlade själv på att han var normal. Läkarna erbjöd starka mediciner och terapisamtal.  Han prövade också med att söka hjälp hos den gudomliga Modern. Han vädjade till Kali: ”Jag ber dig. Jag vet inte vad detta är. Jag är okunnig om mantras och skrifter. Lär mig hur jag ska handskas med det vansinne som ansätter mig. Vem kan annars hjälpa mig? Du är min enda tillflykt och vägvisare.”

Som sagt, här kunde berättelsen ha slutat.

Men Gadadhar överlevde, i hans fall inträffade ett under, Kali uppenbarar sig.

Han började misstänka att han blivit vansinnig. Andra gjorde det också.

De anställda i templet kontaktade hans mamma. Hans pappa hade dött, pappan dog i tidiga år. Gadadhar flyttade hem till sin mamma i byn Kamarpukur. Lite luftombyte kunde inte skada.

Efter det som hänt efter att Gadadhar rusat mot svärdet för att ta livet av sig. Enligt islam kallar sufierna de som gått igenom sådana upplevelser för de förändrade. Men samtidigt är det också något helt vanligt som skett, det zenbuddistiska ordspråket säger:

Före upplysningen hugger du ved och bär vatten. Efter upplysningen hugger du ved och bär vatten.

Det finns fortfarande arbete som behöver utföras, barn att uppfostra, pengar att tjäna, skulder att betala, räkningarna som väntar till månadsskiftet.

Det är klart att det utan tvekan är en omvälvande upplevelse för Gadadhar. Men livet fortsätter och det går på som vanligt. Upplysning är inte något nytt, det handlar i stället om att man blir medveten om det som man inte lagt märke till förut. Något som finns närmast inom en själv. Kontoristen sitter som vanligt i tunnelbanan klockan sju på morgonen på väg till sitt arbete, för de flesta efter en sådan erfarenhet fortsätter som vanligt med ett till synes grått och trist jobb. Det finns några få – efter att de gått igenom sådana upplevelser – som blir lärare eller frälsargestalter. Det sistnämnda var vad som väntade Gadadhar.

Efter några månader förbättrades hans hälsa. Hans mamma såg till att han blev gift, han var nu tjugotre år. Han blev gift med en tös i grannbyn, Hennes namn var Sara Devi, hon var bara fem år. I Indien kunde barn gifta sig vid den tiden, äktenskapet blev fullbordat först när flickan kom i puberteten.