Ramakrishna

 Yoga del 1 / Avsnitt 2

Gadadhar återvände till Dakshineswar som en gift man. Men nu började det hända saker. Många hade hört ryktes om vad som hade hänt och kom till templet i Dakshineswar.

”Berätta för oss vad du gått igenom”, bad besökarna.

En kvinna i femtioårsåldern, hon kallades för Brahminnunnan, som kom att bli en av hans lärare, påpekade: ”Min son, allt i världen är vansinnigt! Somliga är tokiga efter pengar, andra efter välfärd och bekvämlighet, åter andra efter berömmelse. Du är tokig efter Gud.”

Brahminnunnan kom fram till följande:

 ”Du har inte förlorat ditt förnuft.”

Gadadhar fick nu ett nytt namn, han blev kallad för Ramakrishna.

Många av de som besökte templet i Dakshineswar, bl.a. kom ledaren för Vaishnavasekten, den sekten bestod till största delen av Chaitanya anhängare, och deras ledare hävdade att Ramakrishna var en helig man i samma klass som Krishna, Buddha, Jesus och Chaitanya.

De såg till att förutom ett nytt namn klev han in i rollen som en guru.

Medan de lärda satt och diskuterade sina teologiska teser befann sig Ramakrishna mitt ibland dem, han lyssnade, oberörd av det beröm de öste över honom. Ofta gick han ut i köket och hjälpte till med att laga mat och skötte serveringen, för många långväga gäster kom på besök.

Personalen som tillsammans med Ramakrishna skötte templet blev mycket förvånade över denna uppmärksamhet:

”Tänka sig, Du som bara var en vanlig kille som vi andra”, sa en av de anställda bland kökspersonalen.

 ”Hur vet du vet?” undrade Gadadhar som nu fått namnet Ramakrishna.   

"Jag ser ingen skillnad på den du var då mot den du är nu.”

Ramakrishna instämde.

Kökskillen hade sett när Ramakrishna som då hette Gadadhar kom från landsorten tillsammans med sin bror, bondpojkar som hade sökt sig till storstan för att hitta jobb. Men nu spreds ryktet att denne pojke var en betydande man, templet började bli berömt.

Det fick Ramakrishna att komma med följande kommentar.

”De säger att jag är en avatar och det stör inte mitt sinne på det minsta sätt. Jag är i alla fall glad att det inte är en sjukdom”, konstaterade han lättad.[1]

Och för avataren hade resan börjat. Han kände sig inte redo att klä sig i gururollen. Det var så mycket han ville ta reda på, som han ännu inte kände till.

År 1861 dog Rani Rashmoni. I sitt testamente ställde hon templet till Ramakrishnas förfogande.

Ramakrishna passade på att utnyttja den sociala position han befann sig i med att skaffa sig lärare. Han var nyfiken, det var så mycket han inte kände till.

Han började studera tantra för Brahminnunnan.

Tantra tillåter sex och att vi dricker alkohol. Genom den sexuella njutningen och berusningen lär sig eleven att se Guds närvaro i det han gör. Ramakrishna praktiserade de övningar som finns nertecknade i de så kallade sextiofyra tantriska huvudböckerna.

Vad som hände när han höll på med dessa övningar var att han kunde bli berusad bara han såg en prostituerad kvinna som erbjöd sig att sälja sina sexuella tjänster, ja, det räckte med att han såg hundar som parade sig eller en full man som raglande på gatan. Allt blev ett spel mellan gudarna Siva och Shakti.

Vad han nu fick lära sig var att inte förneka världen, vilket är en av huvudteserna i vedanta. Tantra och vedanta är olika läror eller filosofiska förgreningar inom den religion som engelsmännen i samband med att de ockuperade Indien hade gett namnet hinduism.

Därefter studerade Ramakrishna en annan lära som kallas för bhakti, den handlar om kärleken till Gud.

Det tog honom tre år att behärska både tantra och bhakti. Efter det tackade han Brahminnunnan för hennes tjänster.

Nu skaffade han en ny lärare. Han började studera något som kallas för advaita.

Den nye läraren kallades för Nangta, den nakne, för han gick omkring utan kläder, men egentligen hette han Totapuri, han var en vandrande munk.

Totapuris uppgift blev nu att få Ramakrishna att förstå monoteismen, vilken hävdar att det bara finns en Gud. 

Totapuri hade avstått från allt jordiskt så långt det var möjligt. Han stannade helst bara tre dagar på ett ställe för att slippa bli bunden till platsen. Men i Dakshineswar blev han kvar i månader.

Av Totapuri fick Ramakrishna nu lära sig att överge dyrkandet av många gudar, som Shiva och Brahman.

”Det finns bara en Gud”, sa Totapuri

Det var i början mycket svårt för Ramakrishna att acceptera. Hur skulle han bli kvitt sitt förhållande till Kali, den gudomliga Modern? Uppgiften tycktes omänsklig.

Ändå var Totapuri imponerad av de framsteg Ramakrishna gjorde.

Han lär ha sagt följande till sin elev: ”Du har på en kort tid nått fram till det som det tagit mig fyrtio år av stränga övningar att nå insikt om.”

För Totapuri var det löjligt att spilla känslor på olika personlig gudar. Han ville att Ramakrishna skulle förstå att världen är overklig. Ramakrishna som var lika medveten som Totapuri om att världen är ett bländverk, valde att ändå inte förringa världen. Maya är också Gud, ty allt är Gud, ansåg han. Tiden, rummet och förgängelsen är Guds många ansikten.

Vad som hände var att Ramakrishna kunde pendla fram och tillbaka mellan monoteismen och avgudadyrkan, det vill säga mellan Totapuris inställning att det bara finns en Gud och den hängivelse Ramakrishna visade den gudomliga Modern. Vi kan säga att han lyckades bygga en bro mellan det personliga och det opersonliga.

Totapuri trodde inte sina öron. Han hade aldrig varit med om något liknande förut. Han kände inte till någon helig man, inte ens bland avatarerna, som lyckats med den uppgiften.

En dag, när Totapuri höll på och undervisade Ramakrishna, de satt mitt emot varandra, kom en av Ramakrishnas arbetskamrater från köket och tog ett stycke kol från den eld som de satt bredvid.

Det var för ett tända en cigarett.

Det gjorde att Totapuri förlorade behärskningen. Hur kunde kökspojken göra en så ohelig handling?

Totapuri var en barsk man, han kunde lätt brusa upp. Han reste sig ilsket och slog till kökspojken i ansiktet.

Ramakrishna började skaka av skratt. ”En sådan skam!” utropade han. ”Du förklarar för mig Guds verklighet och världens overklighet. Men nu har du i alla fall till den grad glömt dig själv. Mayas makt är sannerligen stor, eftersom du kan bli upprörd över en sådan sak.”

Totapuri blev förlägen.

Han blev efter den händelsen svårt sjuk. På något omärkligt sätt hade eleven övertagit lärarens roll.

På natten kunde Totapuri inte sova, pinan var outhärdlig. Det gjorde så ont i kroppen att han inte kunde samla tankarna. Han blev förargad. Han ville vara en fri människa och nu satt han fast i kroppens plågor.

Det gjorde att han beslöt sig för att ta sitt liv, han tänkte dränka sig i Ganges.

Han steg ut i floden och vandrade över till den andra sidan.

Förvånad stod han där och undrade varför han inte drunknat.[2]

”Vad är detta? Finns det inte nog med vatten i Ganges?”

Han såg förvånad på träden och templet på andra sidan floden.

Det var då han blev medveten om Kali, den gudomliga Moderns närvaro. Han såg att hon finns i allting. Det fick honom att komma fram till följande:

”Hon är i allting. Hon är i vattnet, på land. Hon är kroppen. Hon är sinnet. Hon är vederkvickelse. Hon är kunskap. Hon är okunnighet. Hon är liv. Hon är död. Hon är allt man ser, hör och inbillar sig. Hon vänder ja till nej och nej till ja. Utan hennes nåd kan ingen förkroppsligad varelse nå bortom Hennes rike. Människan har ingen fri vilja – inte ens till att dö. Hon är det översinnliga absoluta. Hon är Brahman som jag, Totapuri, dyrkat i hela mitt liv.”

Han återvände till Dakshineswar. Smärtorna försvann, men nu kunde han inte sova därför att han var uppfylld av den gudomliga Modern.

Han hade tillbringat elva månader i Dakshineswar. Han som annars stannade högst tre dagar på ett ställe.