Religionernas Världs parlament

Yoga del 1 / Avsnitt 5

Vivekananda reser till Amerika. Han känner inte till den exakta tidpunkten för när kongressen i Chicago blir av. Han har inte ens tagit reda på vad som fordras för att få delta. 

Den 31 maj 1893 startar han resan från Mumbai. Han har inte haft en tanke på klimat skillnaderna, han fryser när han kommer fram. Han har inte förstått att ta varma kläder med sig.  

Allt är nytt och han förundras när han stiger i land på den nya kontinenten, Väst är mäktigt, rikt och fullt av energi. Till skillnad från Tagore och Gandhi, som kände sig beklämda av Väst, känner han sig som fisken i vattnet.     

Han lufsar omkring som ett stort barn i sina fina kläder. Det gör honom till ett givet byte för tjuvar. I Chicago besöker han världsutställningen. Under tolv dagar strövar han omkring och betraktar denna nya värld. Sedan går det upp för honom att han bör söka upp det kontor som organiserar kongressen. 

Till sin besvikelse får han reda på att konferensen inte öppnar förrän den 10 september och att anmälningstiden för deltagarna gått ut. Det går inte att ta emot någon ny anmälan, åtminstone inte utan officiella referenser. 

Han telegraferar till sina vänner i Madras. Snälla, kontakta ett officiellt religiöst samfund – av vilket slag det än må vara – som kan bevilja mig en referens?  Men inget samfund ställer upp. Han förstår att det inte blir någon kongress för hans del. 

Efter Ramakrishnas död gav han sig ut på fotvandringar över den indiska kontinenten. Ingen av lärjungarna kring Ramakrishna har tänkt på att skapa en organisation. Det kommer Vivekananda att göra långt senare. Han tillhör inte något religiöst samfund, sekt eller organisation. Det gör att han bestämmer sig för att lämna Chicago. Han köper en tågbiljett till Boston. Det är för sina sista pengar. Från Boston planerar han att ta hyra som sjöman till hemlandet? 

På tåget börjar han konversera med en dam från Massachusetts som blir fängslad av hans säregna utstrålning och det briljanta sätt han konverserar på. När de kommer fram till Boston bjuder hon hem honom. Han har ju inga pengar och vet inte var han ska bo. Några dagar senare presenterar hon honom för sin bästa vän, en professor vid Harvard universitet. Det är hellenisten J. H. Wright, han blir lika imponerad och skriver till styrelsens ordförande på religionskongressen och föreslår att Vivekananda ska representera hinduismen. Därefter betalar Wright en tågbiljett och ser till att Vivekananda återvänder till Chicago. Han får ett rekommendationsbrev med sig till bostadskommittén. 

Den dagen han återkommer till Chicago är det sent på kvällen, det visar sig att han tappat bostadskommitténs adress. Han vet inte vart han skall vända sig. Han sover över i en container som ligger på en bangård intill järnvägsstationen. 

På morgonen när han vaknar är han hungrig. Han gör det som han är van vid i sitt hemland. Han går tiggande från dörr till dörr som en sannyasi. Men nu är det inte som när han fotvandrade över den indiska kontinenten. Folk skriker nigger åt honom och slår igen sina dörrar. Efter att ha irrat omkring hela dagen sätter han sig utmattad på gatan. Från ett fönster i huset mitt emot lägger en kvinna märke till honom.  

Den kvinnan går ut och frågar om han är en av delegaterna på kongressen. Hennes namn är Mrs. Hale. 

Han får komma in i hennes lägenhet och vila sig. Sedan följer hon med honom till kongressen där han blir anvisad en bostad.  

Mrs. Hale blir senare en av hans lärjungar. 

Nästa dag – den 11 september 1893 – öppnar kongressen. Den katolska representanten, kardinal Gibbons sitter mitt i salen, katolikerna som organiserat denna kongress ser denna manifestation som ett sätt att triumfera över sina framgångar. Det var så det var tänkt från början. Senare skulle katolikerna se till att det blev stopp för kongresser av det här slaget. Världsreligionernas Parlament var tänkt att ingå i ett större firande av Christoffer Columbus upptäckt av Amerika. Den katolska läran hade sedan Columbus landsteg på Kuba spritt sitt ljus över en ny världsdel – Amerika. Organisatörerna planerar att visa upp den Västerländska kulturens framgångar och inbjuda olika representanter för andra religioner för att visa hur den kristna religionens överlägsenhet speglas i Västs rikedomar och kulturella inflytande över den övriga världen. De andra religionerna bleknar i jämförelse.  

Från Österlandet hade Protap Chunder Mazoomdar bjudits in, Brahmo Samays ledare.[*]

Nagarkar från Mumbai representerade Indiens teister. Annie Besant representerade Teosofiska Samfundet och en viss herr Gandhi var  representant för jainisterna. Denne Gandhi är inte Mahatma Gandhi, som vid denna tid just anlänt till Sydafrika. Men Mahatmas släkt hade nära anknytning med jainismen.[†] Anagarika Dharmapala från Ceylon är representant för buddhisterna. Zenmästaren Shaku Soyen representerar zenbuddisterna i Japan. Han kommer snart att introducera zen i Amerika. Soyen är för militärt våld och gillar den form av nationalism som även drabbat Europa vid denna tid, vilket senare resulterar i både det första och andra världskriget.

Efter århundraden av isolering har Japan efter 1868 utvecklats snabbare än något annat asiatiskt land. Meiji-härskarna hade fördömt buddhismen som kom från Kina på 700 e.Kr. Många buddhister, som den zenbuddistiska representanten Shaku Soyen hade anpassat buddhismen efter de nya politiska förhållandena. Det gjorde att buddhismen blev accepterad. Men priset blev högt, zenbuddisterna hade blivit hetsiga nationalister som predikade våld. I sina tal inför den amerikanska publiken förklarade Soyen att japanska buddhister misstror individualismen och begrepp som kärlek och fred. Det viktiga är i stället att tro på att man ”offrar sina liv för ett bestämt politiskt ändamål”, i hans fall kejsaren – den enväldige ledaren. För att kunna göra det hade buddhisterna bland annat utvecklat ”en ädlare tolkning av döden”, vilket är ett annat ord för att begå harakiri.  

Vivekananda däremot hade samma inställning som Anagarika Dharmapala från Ceylon, Österlandet kunde lösa många av sina problem med Västerlandets metoder, han förespråkar som Soyen vikten av materialism, men Vivekananda och Dharmapala gillade inte som zenmästaren militarism och diktatur, i stället trodde de på en blandning av materialism, vetenskap och demokrati. 

"Hygien, de sköna konsterna, elektricitet och så vidare, är vad som står bakom de europeiska och amerikanska folkens storhet. Asien är fullt av opiumätare, haschrökare, degenererade njutningsmänniskor, nationalister och vidskepliga och religiösa fanatiker."[‡]

De orden yttrades av Anagarika Dharmapala, han var bara ett år yngre än Vivekananda. De orden skulle Vivekananda också kunna ha sagt. Dharmapala fördömde Sri Lankas (dåtidens Ceylon) för dess efterblivenhet och korruption på samma sätt Vivekananda fördömde den korruption och religiösa efterblivenhet som vid denna tid var s utmärkande för Indien. Dharmapala ville modernisera buddhismen och ge den en roll i politiken. Det som Dharmapala och Vivekananda såg hos Västerlandet ställde dem nära Marx som såg  på Indien som ”ett oföränderligt samhälle som inte satte sig till motvärn”, präglat av en ”föga värdig, stagnerande och vegeterande livsstil”. Marx var emot demokratin och förespråkade diktatur vilket Vivekanada motsatte sig. Men han höll med Marx om den dialektiska modell han förespråkade. I den såg Marx kolonialismen som en nödvändig fas i en process som han hoppades skulle höja Indiens självmedvetande. 

"De sant religiösa är i själva verket ateister. Det gläder mig att en annan klass av ateister uppstått, nämligen materialisterna. Jag kallar dem för de ärliga ateisterna."[§]

Ett annat erkännande av den moderna materialismen, ett decennium efter Vivekanandas död, kom den politiska frihetskämpen och sedermera gurun Aurobindo Ghose med. Han skrev essäer i en tidskrift som kallades för Arya. Dessa essäer hade titlar som Det gudomliga livet och Yogametodernas syntes. I den samtida materialismen, både den vetenskapliga och ekonomiska, såg han som Vivekananda en utveckling till något bättre. "Den europeiska materialismen förbereder oss för ett högre liv tack vare att vi genom det materialistiska får ett bekvämare liv. Den rationella materialismen tvingar oss också till en disciplin, främst genom de naturvetenskapliga metoderna, som skyddar mänskligheten från det förflutnas irrationella fantasier och bereder vägen för ett nytt framåtskridande."

Med andra ord, vi fattar det översinnliga då vi står stadigt på de sinnliga tingens mark. ”Jorden är dess stödpunkt”, säger Upanishaderna.[**]

Av de muslimska representanterna som kom till Chicago ville turkarna skilja religionen och politiken åt vilket de senare kom att göra under 1900-talet. Däremot de indiska muslimerna gillade inte idén, som Iqbal, ville han att de indiska muslimerna bildade en egen nation där de skulle leva efter islam i dess renaste form, vilket senare kom att skapa stater som Pakistan och Bangladesh. Qutb ville på kongressen ha en återgång till Koranens idéer och förespråkade som zenmästaren Shaku Soyen våldets filosofi.

Dharmapala och Vivekananda tog bestämt avstånd från Soyen och Qutb på kongressen. I stället för religiösa lagar, vilket styr Pakistan än i dag till skillnad från Indien. Att det blivit så kan mycket väl vara Vivekanandas insats, för han kom i slutet av nästa århundrade, 1900-talet, att bli en kultfigurer för den indiska medelklassen när den började göra upp med det förfall och den korruption landet hemföll till efter att de frigjort sig från den engelska ockupationen. 

Dharmapala kom att bli den ledande representanten för den singalesiska nationalism som förde Sri Lanka in i ett inbördeskrig på 1980-talet vilket Dharmapala inte skulle gillat. 

Hur som helst. De olika representanterna fick i uppgift att hålla tal på kongressen.   

När Vivekananda gick fram till podiet – när det blev hans tur – inträffade det som kom att bli en chock för de flesta av delegaterna.   

Vad det berodde på går att spekulera i?

Till skillnads från de övriga delegaterna läste Vivekananda inte innantill från ett papper. Kanske hade det också med hans säregna utstrålning att göra? Han började med att prata om en Skapare som tillhör alla människor oavsett våra kulturella och religiösa skillnader: 

”Den som kommer till mig, under vilken form det än må vara, till honom kommer Jag. Alla människor går på en väg, men vilken väg de än väljer, leder den till slut fram till Mig.” 

Vad som hände, det räckte att Vivekananda sa sina första meningar, en av åhörarna beskrev det som "att för ett ögonblick suddades alla gränser ut, alla religioner förenades". 

Det lyfte kongressen. Många har också beskrivit det som kongressen tog en annan vändning. 

Många intygade senare att när han stod framme på podiet upplevde de det som en elektrisk urladdning. Många åhörare gick därifrån och kände sig alldeles utmattade. 

En som senare blev hans lärjunge påpekade: "Hans överväldigande kraft blev för mycket för somliga." 

Folk reste sig upp från bänkarna, de började klappa i händerna, det handlade inte enbart om applåder, det blev ovationer. Det sägs att en del skrek, inte i ilska, men ”euforiskt” som ett vittne beskrivit det.   

Vivekananda såg på delegaterna som stod upp och applåderade. 

Han blev lika förvånad. Han förstod inte att det var åt honom de applåderade. Han vände sig om för att se ifall det var någon annan som kommit upp på scenen. 

Det gick som en elektrisk stöt genom lokalen, hundratals personer reste sig spontant upp och applåderade frenetiskt när han berättade att han bar på en dröm om en universell religion som skulle förena alla trosbekännelser. Den kristne skulle inte bli buddhist och buddhisten behövde inte konvertera till judendomen. Men vad som är kärnan i dessa olika religioners utformning är deras universalitet.    

”Varje tro har frambragt män och kvinnor som är höga representanter för mänskligheten … Varje religion skall snart trots sitt motstånd se skrivet på sitt standar: Ömsesidig hjälp och inte strid.[††]

De kristna missionärerna tog illa vid sig. Muslimerna kände sig förolämpade. Den katolska kyrkan kom fram till att kongressen hade varit ett misstag. Öppna konferenser av det här slaget blev från och med nu portförbjudna. Även bland teosoferna väckte Vivekanandas anförande ont blod. Denne ”vandrande munk” som ingenting var på den sociala rangskalan blev konferensens huvudfigur. Han kom utan att äga någonting, han hade inte ens några akademiska titlar av betydelse att visa upp. Han hade inte gjort något berömvärt som visade hans betydelse. En av delegaterna beskrev honom som ”en bluffmakare, han var inget annat än en uteliggare som natten innan sovit över i en container på järnvägsstationen”.