Vivekananda

Yoga del 1/ Avsnitt 4  

Efter Ramakrishnas bortgång fotvandrade Narendra över den Indiska kontinenten. Han fick se fattigdomen i de indiska städer han passerade. På landsbygden gick människor med uppsvällda magar och svalt. Han frågade sig: ”Vad har vi gjort, vi som kallas för Indiens heliga, vad har vi gjort för massorna?”

Ramakrishna hade sagt: ”Religionen är inte till för tomma magar.”

Nu kom Naren fram till följande: ”Låt meditationen vara! Skjut upp allt sådant! Religionens första plikt är att hjälpa de fattiga och höja dem ur deras elände.” 

Det var bråttom, pengar behövdes för mat och skolutbildning för alla de som på grund av sin kast föddes till ett liv i fattigdom och analfabetism. 

Välgörenhet trodde han inte på. [1] Maharajornas och de kristna missionärernas allmosor förblev droppar i havet. Indien behövde förändras från grunden. Hans land var ockuperat av en främmande makt. Samtidigt satt kontinenten fast i en religion som höll massorna i schack, kastsystemet var toppen på isberget. 

Det var då det slog honom att han kunde söka hjälp utomlands. ”Östs väl är allas sak. Öst behöver Väst och Väst behöver Öst.”

Det är i slutet av 1891. I Amerika och Europa hoppas han möta mer förståelse för sina idéer. Det går inte i Indien med dess osäkra och konservativa medelklass som på den tiden satte käppar i hjulet för sådana idéer på samma gång landet var ockuperat av främlingar som saknade en grundläggande förståelse för hans lands kultur. Han hade hör talas om att det skulle hållas en kongress i Chicago. En världsreligionernas kongress. I Bangalore skriver han ett brev till en maharaja – maharajorna fungerar som ett slags mecenater på den tiden – och avslöjar att han i Amerika tänker skaffa fram medel för att förbättra det materiella läget i Indien. 

På sina fotvandringar när han till slut fram till Kanyakumari, Indiens sydligaste udde, från vilken Hanuman, apguden, en gång sägs ha tagit sitt omtalade språng. I två års tid har han fotvandrat och när han kommer till Kap Comorin visar det sig att han inte har några pengar till färjan. Den ska föra honom till pilgrimsfärdens mål – Kanyakumari.  

Han kastar sig i havet mitt bland hajarna och simmar över.

Många indiska författare har beskrivit händelsen. I stället för att jag gör det låter jag den indiska författarinnan Anita Nair ge sin version. [2]

"I Kanyakumari möts tre hav. Bengaliska viken, Indiska oceanen och Arabiska havet. En stilla manlig ocean flankerad av två rastlösa kvinnliga hav. Det var i Kanyakumari, men då kallades det Cape Comorin. Att den halsstarrige och rastlöse Narendra störtade sig i det skummande vattnet och de tre havens salt och simmade ut till en klippa på vilken han resolut satte sig, väntandes på svar som hade gäckat honom hela hans liv. När han lämnade klippan blev han Vivekananda, den som funnit visdomens glädje. Helgonet som lärde världen att uppstå, vakna upp och inte ge sig förrän målet uppnåddes."

Han simmar tillbaks och fortsätter att fotvandra utmed fastlandet. Flera gånger faller han utmattad till marken. Det beror på att han lider av sockersjuka, han får också astmaanfall.   

Men några sjukdomar får inte vara ett hinder.[3] Han ber Ramakrishnas änka Sara Devi välsigna resan till Amerika. Och Sara Devi ger honom sina välsignelser, vilken hennes man i en dröm uppenbarat för henne. 

 Två lärjungar till Ramakrishna – Brahmananda och Turiyananda – som efter Ramakrishnas bortgång, till skillnad från Narendra dragit sig tillbaks i bergen för att meditera, i stället för att ge sig ut på fotvandringar, råkade träffa honom en gång när de bytte tåg på en järnvägsstation. Det var kort innan han reste till Väst. På perrongen berättade han om sina planer. 

 Turiyananda skrev efteråt ner vad Narendra sa:

"Jag har vandrat genom hela Indien och det har för mig varit ett svårt lidande att se massornas fruktansvärda fattigdom och nöd. /…/ Det är för närvarande min fasta övertygelse att det är gagnlöst att predika religion /…/ om man inte gör något för att lätta deras fattigdom och lidande."  

Turiyananda är känslosam när han beskriver mötet, ja, det blir överdrivet på gränsen till melodramatiskt.[4] ”Jag kunde klart skönja att hela mänsklighetens lidande fick rum i hans hjärta”, skriver Turiyananda.  

De möts ännu en gång många år senare. Det är efter Narendras hemkomst från Väst. Han heter nu Vivekananda. Då är Turiyanandas beskrivning lika överdriven. 

"Jag gick för att besöka honom och fann honom gående av och an på sin veranda som ett lejon. Han var försjunken i sina tankar och märkte inte att jag kom. Han gnolade på en av Mirabhais hymner och han satte händerna för ansiktet. Hans röst blev tydligare och i hans sång återkom flera gånger denna refräng. 'Ack, ingen förstår min smärta. 'Och sedan: 'Blott den som lider vet vad smärtans ångest är.'” 

Nivenda, en av Vivekanandas kvinnliga lärjungar la märke till samma sak – att han hade lätt för att göra hela världens lidanden till sitt. "Man hade det intrycket att inte en enda levande varelse kunde drabbas av någon olycka utan att han kände det."[

Han avslöjade hur han dyrkade gudinnan Kali. 

"Det ligger salighet i själva plågan. Lär dig att känna igen Modern lika väl i det onda, fasan och sorgen och det tomma intet som i det ljuvliga och glädjen. Meditera över döden! Be till det förskräckliga! Hjärtat måste bli ett libränningsfält. Högmod, själviskhet, begär – må allt brännas till aska! Då först kommer Modern!” [5]

På artonhundratalet när dessa uttalanden görs finner vi samma inställning till lidandet inom litteraturen. 

”Hyser ni inte ett djupt förakt mot mig?” är en fråga som furst Mysjkin får av Ippolit i Dostojevskijs roman Idioten. 

 Varför då? För att ni har lidit mer än vi?” undrar fursten.  

 "Nej, därför att jag är ovärdig mitt lidande", svarar Ippolit. 

Ippolit har lidit mer än fursten. Och därför kände han sig ovärdig sitt lidande för han tycker att fursten är ädlare. 

När Fursten första gången såg ett foto på Nastasia Filippovna, en av romanens huvudfigurer, utropar han:  ”Den kvinnan måste ha lidit!”

 I första delens femtonde kapitel säger han till Nastasia:  ”Jag är ingenting men ni har lidit.”

Vivekananda led av svåra astmaanfall, han hade också sockersjuka.

"Livet är en strid. Må jag stupa i den striden! Två år av kroppsliga lidanden har berövat mig tjugo år av liv. Men själen förändras inte."