Pythagoras sats visar att den långa sidan i en rätvinklig triangel kan härledas från längden av de båda andra sidorna. Pythagoras lärjungar gick ännu längre och försökte bevisa att triangeln består av en mystisk geometri. Det handlade om hemliga matematiska mönster, så kallade ”harmonier”, som döljer sig i naturen. Genom att se på världen genom triangelns form menade de att det också går att upptäcka en triangulär harmoni i det vi ärver från våra föräldrar. Triangelns ena sida, det vill säga barnet, kan härledas från de två andra sidorna, mamman och pappan. Ett århundrade efter Pythagoras, 380-talet f. Kr tar Platon upp denna metafor i Staten, när han beskriver hur barn är aritmetiskt härledda från föräldrarna.  [Aritmetiskt, se Förklaringar & Källor ] 

Treenigheten används av fysikerna när de delar upp tiden i tre delar: dåtid, nutid och framtid. Rummet likaså, ”här”, ”där” och ”rummet däremellan”. De säger också energi, materia och anti-materia. Teologerna tar hjälp av treenigheten när de säger fadern, sonen och den heliga anden. Terapeuterna i sin tur talar om medvetandet, det undermedvetna och övermedvetandet. Vi skulle också kunna säga ”detet”, ”egot” och ”överjaget”, eller ”kroppen”, ”själen” och ”anden. Ännu en variation på triangel temat är ”det fysiska”, ”det icke-fysiska” och ”det metafysiska”. 

Treenigheten som också liknar pyramidens form får mig att avsluta denna betraktelse med följande dikt:

så kopierar människosjälen

pyramidernas form

och strävar ständigt mot den första orsaken

– det centrum dit hon drar den räta

linjen, eller kanske den omkrets

som ändlös omsluter varje väsen – .

Från ”El primero sueño” (Den första drömmen”), raderna 406–11. En nästan  tusen rader lång dikt av den mexikanska nunnan sor Juana Inés de la Cruz, skrevs i slutet av 1600-talet.