Arvet från Languedoc 

Evert hävdar att den skönhet trubadurerna förmedlade finns i rytmiken, klangerna, välljudet och melodin. Det krävs inte av en Ezra Pound eller TS Elliot att de sjunger, vare sig det sker inför en intim publik eller en scen på Gröna Lund. Den lyrik som uppstod i Provence blev snarare en lyrans konst, eller med ett annat ord ”lyrik” – ett samspel mellan orden och musiken. Inte undra på att Evert drogs till denna civilisation.  

Denna lyrik uppstår på 1100-talet i ett medeltida feodalt samhälle. Männen är på korståg i det heliga landet eller slåss mot andra riddare i hemlandet eller angränsande riken. Fruarna sitter hemma och roar sig med sina älskare. Det skapas ideal, som fin’amor – den ridderliga kärleken. I den får mannen veta vad som fodras av en riddare. 

Riddaridealen som uppstod i Provence bygger enligt Evert på ett belevat uppträdande, behärskning av lidelserna, omsorg om de utsatta i samhället och framförallt dyrkandet av kvinnan. En ny riddared gjorde att vid dubbningen måste den nya riddarna svära på att vörda, tjäna och försvara kvinnan.

Vid denna tid kan ingenting hindra hustrun att uppvaktas av en älskare. Det beror på att det konventionella äktenskapet inte ger mannen äganderätt till hustruns hjärta. Giftermålen betraktas snarare som affärsföretag. Redan i vaggan kan en nyfödd bli bortgift. Det gjorde att i kärlek fick kvinnorna ha sina personliga tycken vilket inte bara var tillåtet utan comme il faut. Många av tidigare epokers kvinnoslaveri upphävs, bland annat genom att det stiftas lagar som ger kvinnan arvsrätt. Till exempel hade Ellinor av Akvitanien en storebror som dog. Det gjorde att hon efter sin pappa ärvde hela kungariket.

Den höviska kulturens bidrag till det västerländska tänkandet är att den utmanar äktenskapet som den enda legitima relationen mellan en man och kvinna. Det vill säga att den ger den autentiska kärleken ett egenvärde vare sig den utspelas inom äktenskapets ramar eller inte. Många kvinnor fick en ledande roll, hos kristna grupper som albigenserna för vilka Maria Magdalena blev viktigare än Petrus.

Lyriken upprepar ett återkommande tema, i skuggan av ensamheten blommar den stora kärleken. Blomsterregnet lyser från muserna och satans onda ögon gestaltas av påvarna i Rom som ser till att denna högtstående civilisation efter hundra år går under i terror.  

Enligt Evert sov man naken, badade naken och gemensamt ägnade man sig åt älskog, sång och dans. På samma gång vetenskap, konst, religion och litteratur förnyas, skapas av munkarna och nunnorna en lyrik på latin, vilket kommer igen i kyrkans hymner, sekvenser och liturgiska spel som hämtar sin inspiration från trubadurerna. Vi möter ett ömsesidigt inflytande. Trubadurerna hämtar inspiration från kyrkans hymner, men de överger latinet och skriver på folkspråket. Från antiken tar man till sig sådana som Ovidius som skrev om konsten att älska i verk som Amores, Kärleksäventyr. Hans mest lästa verk i genren är Ars Amatoria (Ars), Kärlekskonsten, en lärodikt i tre böcker. Provensalerna sätter upp regler, bland annat inspirerade av Ovidius, hur man får ut det mesta av den sexuella njutningen, samtidigt med det kristna budet albigenserna för fram om barmhärtighet, givmildhet och försakelse. Det resulterar i att madonna idealet och den platoniska kärleken går hand i hand med den lidelsefulla åtrån, vilket kan tyckas motsägelsefullt, men i tvekampen mellan dessa två uppstår en dramatik som poeterna ofta beskriver i sina dikter.

På medeltiden fanns varken, bio, radio, internet och mobiler. Allt vad dessa uppfinningar erbjuder för att tillfredsställa människans ständiga längtan efter skönhet, underhållning, saga, teater, sång, mimik, tragik och komik – blev upp till trubadurerna och jonglörerna att ombesörja.

Med sådana yttringar som trubadurlyriken och religiösa rörelser som albigenserna, blev Languedoc-regionen under 1100-talet ett centrum för en andlig och kulturell pånyttfödelse  

  En del kallar det för en renässans. Det fick Simon Weil att skriva om denna tid:

"Renässansen trodde sig återknyta de andliga banden med antiken tvärs över kristendomen, men den tog knappast upp mer av antikens idéer än det sekundära, den konst, vetenskap och forskning, som rörde det mänskliga; den snuddade knappast vid dess centrala inspiration. Den återfann aldrig kontakten med världens skönhet. 

På 1000- och 1100-talen kom ansatsen till en renässans, som skulle ha blivit den riktiga, om den hade fått bära frukt. Den spirade framför allt i Languedoc. Hos trubadurerna finns dikter om våren, som kommer en att tro att den kristna anden och kärleken till världens skönhet kanske aldrig hade behövt gå skilda vägar. Arvet från Languedoc satte för övrigt sina spår i Italien och har kanske inte varit främmande för den franciskanska andan. Men antingen det nu är en tillfällighet eller så att ett orsakssammanhang finns, så har dessa ansatser ingenstans överlevt albigenserkrigen, annat än i form av lämningar. 

Vår egen tid ger intrycket, att den vita rasen nästan har förlorat all mottaglighet för världens skönhet, och att den föresatt sig att utrota den på alla de kontinenter, där den dragit in med sina vapen, sin handel och sin religion."

Både Simon Weil och Evert Taube var övertygade om att när trubadurerna och de nya religiösa rörelserna besjöng tillvarons skönhet höll det på att resultera i att Västerlandet kunde ha tagit en annan vändning. Evert kallar det för den europeiska kulturens vårtid. 

Ordet trubadur betyder ursprungligen ”den som uppfinner” eller ”en som hittar på”. Dikterna framförs med musik till antingen av trubadurerna eller av professionella underhållare, de kallades för jonglörer, joglars. Men det finns också kvinnliga trubadurer, de kallades för trobairitz, och en feminin motsvarighet till jonglörerna, joglaresas, sångerskor som också framför danser och teaterstycken. 

För att förhindra det som trubadurerna och de nya religiösa rörelserna höll på att skapa, skickade påven ut präster och lärde män. Deras uppgift blev att prata de otrogna till rätta. När fredliga medel inte längre hjälpte återstod det råa våldet. Ett av kristendomens adelsmärken när de som de katolska påvarna haft den ekonomiska och politiska makten.     

Ett ögonvittne berättar hur det kunde gå till: 

"De katolska soldaterna red in i de provensalska byarna och nöjde sig inte enbart med att döda vuxna män som försvarade sina kvinnor och barn. De dödade också de som inte kunde försvara sig, de högg halsen av kvinnorna och barnen, men först efter att de våldtagit kvinnorna medan barnen och de svårt sårade männen fick se på. Allt för Jesus Kristus skull, för att skydda påven och hans anhängare från irrlärorna."   

Militären belägrade staden Béziers i juli 1209. Invånarna vägrade att lämna ut de albigenser som befann sig i staden. Kanske var det bara två stycken? Invånarna valde att skydda dem? Massakern som tack vare det ägde rum skördade cirka tjugotusen män, kvinnor och barns liv.

Striderna skulle komma att vara i södra Frankrike i över tjugo år. Efter det var en blomstrande provensalsk civilisation slagen i spillror.      

Få känner till denna vändning i Västerlandets historia och dess förlamande biverkningar har följt oss ända in i vår tid, åttahundra år senare, åtminstone om vi får tro Simone Weil och Evert Taube. 

När det gäller albigenserna, kättarna eller katarerna som dessa grupper också kallas är källhänvisningarna bristfälliga. Katarer (av grekiska καθαρός katharos, "ren") brukar allmänt användas som ett kollektivt namn på de sekter som på 1100-talet från Provence bredde ut sig över Europa. Namnet albigenser kommer av Albi, namnet på ett slott i Languedoc regionen.

En del forskare anser att albigenserna var nymanikéer därför att deras läror ser ut att vara färgade av den gnostiskt inriktade manikeismen som i sin tur hämtade sin inspiration från de första ursprungliga kristna församlingarna. Det sägs att deras helgon försakade all jordisk egendom, äktenskap och köttätande. De kallades för de fullkomliga (perfecti). Observera att dessa uppgifter är osäkra. Dessa perfecti påstås från en källa ha rest omkring två och två. De gav andlig vägledning på det lokala språket och inte som de katolska prästerna på latin. Dessa kringvandrande perfecti kan ha varit bärare av rörelsen? De kallas också av vissa forskare för ”vandrarpredikanter”.