Skillnaden mellan det talade & skrivna ordet

Yoga del 3 / Avsnitt 8

Pappa hade en av sina sup perioder när jag besökte honom i det hus på landet han bodde i som låg i Östergötland. Han kunde väcka mig klockan sju på morgonen och ilsket boxa till mig i ansiktet. Det fick mig att kontakta målarinnan Maja Braathen som bodde i Jämtland. När jag förklarade min situation sa hon: "Kom!"

Hur befriande med fjällvandringarna på Välliste och Renfjället, hon bodde i ett hus högst upp i byn Edsåsen. Jag var alltid välkommen att bo hos henne. Jag gjorde cykelturer till Åre eller Järpen. Hon hade också ett litet hus längst ner i byn som det gick att sova över i vid den lilla forsen Henån.

Pappa skrev brev, ångrade vad som hänt och bad mig komma tillbaka. En av de sista dagarna hade jag cyklat till Åre, tagit linbanan och gått upp för Åreskutan, fjället som låg mitt emot Renfjället. När jag kom tillbaka till byn stötte jag på en bekant från Stockholm. Det visade sig att han deltog på en meditationskurs, de höll till på trähotellet som på den tiden låg vid den gamla järnvägsstationen. Det gjorde att jag bestämde mig för att gå och lyssna på ett av Maharishis föredrag innan jag cyklade tillbaka och efter Undersåker tog backarna uppför Edsåsen till huset Maja bodde i.

När Maharishi höll sitt föredrag. Glädjen bubblade upp inom honom, ibland kom den så starkt att hela kroppen hoppade och det smittade av sig på kursdeltagarna. Jag var imponerad, inte undra på att han mött en sådan genomslagskraft. Många pop- och filmstjärnor hade börjat meditera. Han hade blivit en kändis. I botten tror jag att det berodde på de positiva erfarenheter många hade av den meditation han lärde ut.

”Till sin kärna”, påstod han på sitt föredrag, ”är den innersta verkligheten bara ren skär lycksalighet”.

Det slog mig med vilken lätthet och klarhet han förklarade hur det gick till att nå dit. Vi lärde oss att i meditationens stillhet gå bortom tankarna. 

”Varje människas intellektuella reaktioner, känslor, lynnen och vanor är begränsade och bestämda genom följderna av våra tidigare handlingar. Högt över sådana inflytelser står emellertid det som är vår kungliga själ. Det räcker med att ni kommer i kontakt med den.”

Vi som lyssnade var lyhörda för varje nyans i hans tonfall och snart lät vi oss svepas med av inspirationens vågor. Ofta skrattade vi så till den grad att jag fick svårt att andas och tårar rann nerför kinderna.   

På 1800-talet hade det funnits sådana talare. Kanske hade de inte nått samma höjder? Men de hade åtminstone försökt. Ralph Waldo Emerson hade varit en av dem. När han träffade sin andra hustru, Lydia Jackson, blev hon så trollbunden att hon suttit stilla under föredraget och genomströmmats av en glädje som hon tog in på ett njutbart sätt.  

”Jag tror inte jag rörde en muskel under hela föredraget”, påstod Lydia.

Först gäller det att känna in publikens reaktioner. Föredragshållaren blev ett komplement till det finaste i åhörarnas själar. Eller som Emerson uttryckte det: 

"De dricker mina ord därför att jag uppfyller för dem det som de önskar veta om sina egna väsen. Publiken njuter av det; den bättre delen i varje människa känner, detta är min musik; detta är jag själv." 

Emerson försökte efter sina föredrag göra litteratur av det. För eftervärlden är han därför känd som en litterär figur. Trots det upptäckte han skillnaden mellan det skrivna och talade ordet: 

"Min genialitet ser ut att lämna mig i ett sådant mekaniskt arbete som skrivandet, som skenbart ser klokt ut – en kall utställning av döda tankar."

Det blev sent efter Maharishis föredrag, klockan var över tolv, en snäll äldre tant, sa att jag kunde sova i en av sofforna på det gamla trähotellet, hon gav mig lakan och en filt med kudde från sitt rum.

Nästa dag ordnade jag ett rum på ett vandrarhem, cyklade till Maja, packade en ryggsäck med det nödvändigaste och gick på Maharishis föredrag som höll på några dagar till.  

Om det inte vore för pappas drickande, och att jag gjort en av mina cykelturer förbi Åre en av de sista dagarna hade jag inte deltagit på den kursen.

Jag ställde en fråga till Maharishi under ett av hans fördrag. Min fråga var: ”Finns det ett liv efter detta?”

  Många i publiken blev irriterade över att jag ställde den frågan som för dem var självklar. Men jag visste att de inte heller visste, i stället var det något de trodde på.

  Maharishi svarade att livet fortsätter efter döden.

  Det slår mig nu efteråt att det var den enda fråga jag ställde.

Jag fick uppleva vad andlighet är. Det blev en erfarenhet som meditationen gav mig.

  Det andliga – det vill säga den andliga erfarenheten – skiljer sig från det som religionen står för. Den andliga erfarenheten som jag fick av meditationen när jag gick bortom tankarna har varken med tro eller inte tro att göra. Religionen däremot har med tro att göra.  

Den andliga erfarenheten gav mig inget svar på om det finns ett liv efter detta. Det var därför jag ställde frågan.