En dröm

Maharishi höll ett föredrag i Hedvig Eleonora kyrka. Det var mycket folk som samlats. Kyrkan fullbesatt.

En bit in på föredraget tände han en pipa som han sedan lät gå runt bland publiken. Jag tog ett djupt halsbloss, svalde mycket rök. Fast vi var hundratals i publiken tycktes pipan räcka till alla.

Under föredraget kom han fram till mig. Då hade han förvandlats till en kvinna. Han var klädd i tigerskinn och hon – denna kvinna – sa att kärlek är inte bara en liten bit kring munnen, utan hela kroppen och allt det som kroppen rör sig i.

Vad som sedan hände vet jag inte … för denna kvinna förvandlades till Maharishi igen?

När han var klar med föredraget ville han att jag skulle visa honom min lägenhet. Utmed ena väggen i kyrkokorridoren fanns en monter där församlingsmedlemmar lämnat meddelanden av olika slag. Jag hade nyss satt upp en teckning som var en karikatyr av honom. Nu ångrade jag att jag satt upp den bilden, för jag tror det sårade även om han inte visade det. Jag kunde ju inte veta att han skulle komma fram efter föredraget och att han ville följa med hem.

Jag bodde bredvid kyrkan, min lägenhet på Sibyllegatan, det tog bara några minuter att gå över, han kunde vila en stund, innan han återvände till kyrkan och fortsatte med föredraget. 

Men först ville Maharishi gå på toaletten. Jag visade honom vägen till toalettdörren. Toaletten låg i en annan del av kyrkan.

Medan jag väntade på Maharishi kom det in en man i kyrkan. I handen höll han en pistol. Jag hade som sagt släppt in Maharishi på toaletten. Jag lämnade annexet för att säga till publiken att Maharishi snart var tillbaks, han skulle gå upp till min lägenhet och vila en stund.

Då hördes ett skott som smällde av.

Mannen var på väg ut från toaletten. Jag befarade nu det värsta, att Maharishi blivit skjuten. Det var bråttom. Jag måste tillkalla hjälp. Men hur?

De människor som fortfarande befann sig i kyrkan kunde inte hjälpa mig. Varför vet jag inte. Jag förstod inte heller varför jag förstod det. Det fanns ingen telefon i kyrkan.

Det var i början av 80-talet, så ännu var det inte vanligt med mobiler. Jag behövde ringa efter hjälp. 

Det stod två män utanför kyrkan. Jag skyndade fram till dem. De presenterade sig som Moses och Elias.

Den ena, Moses gick in i kyrkan för att lugna församlingen.

Den andre, Elias, följde med till bensinstation som låg mitt emot kyrkan. Där fanns en telefon.

När jag kom tillbaks fick jag höra att Maharishi dött. Han låg på toaletten. Det hade stängt blod på väggarna. Människor samlades kring honom och uttryckte sin sorg och bestörtning.