Embedded Files
Till skillnad från Gunnar Ekelöf hade jag öppnat kistlocket. Vad hade jag då upptäckt? Det var som jag insåg att det jag sökte efter förmodligen inte skulle dyka upp i den skepnad jag förväntade mig.
Folkets hus
Folkets hus
Yoga del 4 / Avsnitt 5
Jag hade satt ut en annons i lokaltidningen. Några kvällar senare höll jag ett föredrag. Det var på Folkets hus. Innan jag satte mig på cykeln, undrade Inga Granqvist i telefonen, hon bodde i Bredsjö, en by några mil över skogen från min stuga sett, om hon fick köra mig. Men jag ville inte. Då erbjöd hon sig att köra tillbaka mig efter föredraget. ”Jag kan lägga cykeln i bagageluckan.” Men det gick jag inte heller med på.
I höstmörkret cyklade jag på skogsvägarna in till byn. Det tog lite över en timme genom de milsvida skogarna. Det var då beslutet mognade fram. Jag hade gått igenom för och nackdelar. Nu stod det äntligen klart vad som skulle bli mitt val.
Men jag hade redan satt ut en annons i lokaltidningen. Och när jag kom fram, lokalen fullsatt, ett hundratals personer hade tagit sig till föredragssalen. Jag var född och hade vuxit upp i trakten, mina föräldrar var kända i bygden. De var nyfikna på vem jag var, deras son. Men det fanns också de som känt en dragning till det som föredraget skulle handla om.
Det märkliga var att under föredraget sa jag inte längre TM, transcendental meditation. I stället kallade jag det för meditationstekniken. Det hade kommit journalister, och en journalist för en lokaltidning som hette Bergslagsposten hade när han redogjorde för mitt föredrag i tidningen nästa dag skrivit förkortningen MT (meditationstekniken).
Med tanke på hur lätt det gick, och vilket intresse det väckte, hade jag kunnat lärt ut en egen utformad meditation med andra mantran. Men lika lite som Maharishi och hans rörelse, var jag intresserad av det.
Efter föredraget, när jag frågade vilka som ville lära sig att meditera, räckte ett hundratals personer upp händerna. Jag fick deras namn och adresser nerskrivna i ett kollegieblock. Jag sa att denna helg hade jag fått förhinder. Jag sa inte för vad.
På den flera mil långa cykelturen in till byn hade beslutet mognat. "Varför håller du på med det här, det är inte din grej." Jag hade gått en lärarkurs, blivit TM lärare. Efter det hade jag hållit en kurs i Norrköping, trettio personer hade jag initierat. Jag kände inte något agg mot Maharishi.
Till skillnad från den svenske poeten Gunnar Ekelöf hade jag öppnat kistlocket.
När jag efter föredraget cyklade tillbaka. Höstmörkret var kompakt, jag hade inget cykelljus, men på långt håll kunde jag höra om det kom en bil och se skenet från strålkastarna, men på den ensliga grusvägen vid denna tid på dygnet ingen trafik, omsluten av de mörka Finnmarksskogarna vars karga ödslighet gav mig en hemkänsla som jag kände mig trygg med.
Det var som det jag sökte efter, på samma gång fått mig att inse att jag skulle undvika det. Jag skrattade åt det lustiga i situationen.
Hur skulle jag tolka detta? Jag hittade inget svar. Och lät det vara, jag hade gjort mitt val utan att riktig förstå vad det var som fått mig att ta detta beslut.
Det var som jag insåg att det jag sökte efter förmodligen inte skulle dyka upp i den skepnad jag förväntade mig.
Fram till nu hade jag sökt vägledning och svaren hos andra. Jag följde de åsikter, råd och läror som andra slagit fast. Genom att lyssna till dessa yttre röster märkte att det jag själv upplevde var något annat som ofta inte gick stick i stäv med vad de lärde ut.
Om vårt inre väsen inte går att skilja från det universella behöver vi inte något yttre system som fattar beslut åt oss eller talar om för oss hur vi bör leva. Det finns inte några bestämda regler som säger att så här är det. Vi är alla unika och ingen kan sätta upp heltäckande regler för vad som är det rätta. Åtminstone inte för var och en av oss. Men det är vad många organiserade religioner och andliga system ser som sin uppgift. Ungefär så gick mina tankegångar, utan att jag hittade något svar på varför jag agerat som jag gjort.
Det hade hunnit bli midnatt när jag kom fram till Sävsjön. Telefonen ringde. Det var Inga Granqvist i Bredsjö. Hon hade erbjudit sig att köra tillbaka mig. Jag hade tackat nej. Nu ville hon höra om det gått bra att cykla hem över skogen. Hon hade inte velat gå på föredraget men tänkte på det praktiska: som att jag tryggt kom hem igen.
Report abuse