Norrköping

När Sarada Devi, Ramakrishnas hustru, initierade ville hon ha kännedom om personen: vem det var, hur hennes eller hans liv såg ut. En gång hade hon initierat en författare. Hon viskade ett mantra i hans öra, sedan bad hon honom att upprepa det tyst . 

”Du kan upprepa det tyst med slutna ögon. Du kan börja med tjugo minuter morgon och kväll. Vill du meditera längre kan du kombinera den aktiviteten med fysiska övningar, du kan göra yoga asanas.” 

Efter initieringen la författaren ett silvermynt vid hennes bord. Hon bad författaren ta bort myntet. Hon tog inte emot pengar. Guru Dev hade haft samma inställning. I sitt ashram hade han satt upp skyltar på vilket det stod, ”Vi tar inte emot allmosor och pengar”. Han hade på ett av sina föredrag gått så långt att han kallat pengar för sopor. 

Jag däremot tog betalt. I Norrköping, dagen efter mitt föredrag, initierade jag ett trettiotal personer. På den tiden betalade kontant. En flicka som skötte centret i Norrköping, låste in pengarna i ett kassaskåp. 

Nästa dag när jag kom sa hon förtvivlat att någon hade tagit alla pengarna i kassaskåpet. "Det måste varit någon som hade nyckeln." På morgonen hade jag gått en promenad. Jag såg då en av lärarna som höll till i Norberg, där rörelsens centrum låg. Han skyndade mot järnvägsstationen. Vad gör han här? undrade jag. Varför har han så bråttom?    

Ryktet hade spridits att jag initierat över trettio personer. Denne lärare måste haft nycklarna till centret fick jag senare reda på.

Jag blev den misstänkte, trots att jag inte hade nyckeln, och i Norberg, där ledningen för rörelsen höll till, uppmanades jag att betala de belopp som blivit tagna.