Mürren

På Facebook får jag en hälsning från Eva Droetti. Jag träffade henne när jag gick lärarkursen. Det var i en liten alpby, Mürren i Schweiz:

"Jag har många goda minnen från Mürren. Fantastiskt ställe med alla de stora bergen på andra sidan dalen. Luften var så ren att det luktade rent. Du och jag och Gert som pluggade checkningspunkter och vrålade I can't get no Satisfaction i en avlägsen korridor i den gamla delen av hotellet. Jag fick en flicka ett par månader senare. Hon heter Maja och är redan 36 år. Michel och jag bor fortfarande i Göteborg."

Jag svarar Eva med att jag blev hemskickad. Det var några dagar innan jag skulle bli lärare. Det berodde på en svensk. Hans namn var Bo Levander. Jag hade aldrig träffat honom på kursen. Han befann sig antingen i Sverige eller i en annan del av Schweiz och kom aldrig och hälsade på oss. Däremot kände jag honom sedan tidigare. Han tillhörde samma gäng som jag umgicks med i Stockholm.

Nu blev jag hemskickad. När jag avslöjar det för Eva fyrtio år senare på Facebook svarar hon några dagar senare:   

"Hej Alexander! Precis när jag håller på att skriva till dig så får jag ditt meddelande. Jag vaknade i morse med dig i tankarna. Kan inte smälta att de skickade hem dig och det är svårt att föreställa sig hur det måste ha varit för dig." 

Vilken medmänsklighet Eva Droetti visar prov på. Fyrtio år senare svarar jag att de motgångar vi möts av är utmaningar vi kan lära oss mycket av". 

Eva svarar: “Motgångar är lärorikt. Jo det är säkert sant. Man får ta ansvar för sitt liv, sortera ut det som var bra och gå vidare. Men det hindrar ju inte att man kan bli vansinnig på hur det hela gick till. Men rörelsen är helt ur spår och jag ser ingen räddning."

Jag blev stoppad på målsnöret. Jag blev tvungen att lämna kursen. Gud vad det sved. 

För kursledarna kom det som en överraskning. ”Hur kan det vara sant”, sa de.

När jag fick meddelandet gick jag upp på mitt rum. En av kursledarna, Maria, kom senare på kvällen och tröstade mig. ”Du har varit en tillgång för oss. Det hade du varit för rörelsen också. Jag och vi andra kursledare vill tacka dig för denna tid.”

Vad det värmde. 

Maria tog min hand, tittade mig i ögonen och sa: ”Du skulle blivit en tillgång för rörelsen. Glöm aldrig det! Därför möter du detta motstånd. Du om någon borde ha blivit lärare.” 

Levander var rörelsens representant för Sverige. Han visste saker de andra inte kände till: det som motiverade beslutet.  

Som en sista utväg hade jag fått en audiens hos Jerry Javis, en av Maharishis närmaste män, som höll till på rörelsens internationella centrum som låg i en annan del av Schweiz. När Jerry Javis, ledaren för den internationella rörelsen, fick reda på att jag under några månader jobbat några veckor i köket för att bekosta lärarkursen, jag försökte vädja att slippa bli hemskickad, hånade han mig för att jag jobbat i köket. Att Bo Levanders utlåtande stod i bjärt kontrast mot kursledarnas i Mürren intresserade honom inte. ”Vi har inte plats för fattiglapparna. Vi behöver rika och framgångsrika människor i rörelsen”, upplyste han mig om.   

Men så lätt gav jag inte upp. Jag återvände till Schweiz några månader senare och gick om hela lärarkursen.

Den dagen jag blev lärare

Den dagen jag blev lärare fick jag utföra en puja ceremoni för en engelsk tjej som skulle kolla att jag utförde den på rätt sätt. Jag hade övat in texten som var på sanskrit och kunde den utantill vid det här laget eftersom jag gått lärarkursen två gånger. Pujan är en åkallan eller en lovsång, och i det här fallet var det till Guru Dev, som var Maharishis lärare. I pujan nämns också andra lärare, en kedja av lärare och deras lärjungar med början hos Adi Shankara, den första Shankaracharyan.

Medan jag utförde pujan avslöjade inte den engelska tjejen med en min vad hon tyckte. 

Men efteråt var hon nöjd. Jag klarade min test. Sanskrituttalet stämde när jag reciterade hymnerna, de handrörelser jag fått lära mig, utförde jag korrekt.  

”Du är godkänd”, sa den engelska tjejen.     

Efter det fick jag gå in i ett annat rum. 

Där satt Maharishi.

Han gav mig ett antal mantras som jag skulle dela ut beroende på åldern hos den som blev initierad.

”Se det som att du har en låda med olika mantras i olika färger som du delar ut”, sa han. 

När jag sa mitt mantra var det fel ljudkombination. 

Jag förstod det på det sätt Maharishi reagerade. Hans huvud ramlade bakåt.  

En av hans närmaste män som satt i en annan del av rummet rusade fram och undrade ifall det hänt något? 

Jag tänkte, nu blir jag utkastad. 

Jag hade blandat ihop det vuxenmantra jag fick med det barnmantra Maharishi gav mig i början på 1960-talet på Grand Hotel i Stockholm. Ändå hade jag envist hållit på. Men han gav mig ett tilläggsmantra – till det mantra jag just då använde. 

Jag var nu en färdig lärare. En meditations lärare i Maharishis organisation. En så kallad TM lärare.