Embedded Files
Lolo, jag själv & min yngsta syster Mathilde. På bilden också en av Lolos vita katter. På bilden har jag lärt Mathilde att meditera. Lolo tyckte det var dumheter som hon hoppades att vi snart växte ifrån.
Rörstrandsgatan
Yoga del 4/ Avsnitt 2
I SIMS lokaler på Rörstrandsgatan träffade jag de som var i min ålder och mediterade. SIMS (Students International Meditation Society) en av de organisationer som bildades för att sprida yoga. De äldre hade en egen organisation som kallades för SRM (Spiritual Regeneration Movement). Gamlingarna höll till på Skeppargatan, ungdomarna på Rörstrandsgatan.
Jag fick kamrater som mediterade som var i min ålder. På kvällarna efter en timslång gruppmeditation brukade vi laga mat tillsammans. Det fanns en värme och gemenskap mellan oss som bara höll i sig kring åren 1967-69. Sedan förbyttes dessa energier till något som närmast kan beskrivas som dess motsats.
Det påminner om den entusiasm som mynnade ut i den franska och ryska revolutionen. Nu fick jag se hur lätt dessa energier kan förbytas i sin motsats. Hur hade inte ryska revolutionen inspirerat många att frigöra sig, och vilket skräckvälde resulterade det inte i. Ifall de som genomförde studentrevolterna i Paris 1968 och de som ockuperade Kårhuset tagit den politiska makten. Vilket skräckvälden skulle det resulterat i.
De jämnåriga kompisar jag träffade på Rörstrandsgatan gick inte i Vietnam demonstrationer eller flirtade med vänsterrörelserna. Vi var långhåriga hippies som strävade efter andra ideal, vilket bland annat manifesterade sig i sådant som Woodstock festivalen och Flower Power i San Francisco. Sådana yttringar urartade i drogerna som förkortade mångas liv. Till grupp meditationerna på Rörstrandsgatan kom de som sökte ett alternativ till de destruktiva drogerna.
William
You meet people that forget you.You forget people you meet. Butsometimes you meet those peopleyou can’t forget. Thoseare your friends.Mark Twain
I en pjäs av Strindberg, Mäster Olof, som uppfördes i en källarlokal i Gamla Stan, hade jag sett William innan jag lärde känna honom. Hans rollgestaltning lämnade ett bestående intryck.
Jag hade också innan vi lärde känna varandra sett honom på avstånd i ett annat sammanhang. Det var när popgruppen The Doors spelade på Konserthuset. William hade rullat runt på golvet under den extatiska musiken medan Jim Morrison, sångaren i Doors, mässade sina texter framme på scenen.
William hade tagit LSD den kvällen. Han berättade det för mig senare. Till skillnad från Doors sångaren som stod på scenen lyckades William frigöra sig från drogerna.
”Trippen är över”, sa han och började gå till Rörstrandsgatan i stället. Det var där vi träffades.
Det var närheten till döden som lockade. Vare sig han tog LSD eller körde motorcykel i en vansinnigt hög fart. Popgrupperna, vid denna tid spelade en viktig roll för hur ungdomar klädde och klippte sig. En del gjorde som William, de tog avstånd från drogerna och började med yoga.
Plötsligt kunde William gapflabba utan någon orsak. Han använde ord som hög, visserligen fanns ordet innan, men nu hade det fått en annan innebörd. Det var inte drogerna, det var de timslånga långa meditationerna. Vi blev blissade som det hette.
Likt magneten till järnet drog vi till oss människor med samma attityd. Vi kände igen varandra redan på långt håll. Det låg i luften. Det var de stämningar som rådde mellan åren 1967 till 1969.
Fyrtio år senare
Jag ringde William och undrade vad han hade för sig. Han svarade på mobilen att han satt i en biosalong på Söder och tittade på en film som hette Noaks ark. Men vi kunde träffas samma kväll.
Han ringde efter filmen och föreslog att vi träffades på Scandic Hotel vid Medborgarplatsen. Jag tog tunnelbanan. Han väntade i vestibulen, satt i en av fåtöljerna.
Från Scandic gick vi över till Kvarnen. Stödd på en käpp hasade han sig fram. Vad långsamt det gick. Det märktes hur han ansträngde sig, ansiktet vred sig i smärtor.
Vi hade inte setts på många år, bara pratat i telefonen. Nu fick jag se hur långt det gått med hans hälsa.
"Hur kunde det bli så här?" undrar jag.
“Jag höll på med heroin, bara några månader, sextiosju. Nu får jag äta upp det. Men som med varje katastrof ledde det fram till något bra.”
“Vad är det för bra med det, med tanke på hur jobbigt du har det nu?”
“En gång tog jag LSD. Efter det blev ingenting sig likt. Jag slutade med drogerna. Jag började med yoga. Sedan dess har jag varit drogfri."
I restaurangen beställer han in en fiskrätt, han dricker vatten till. Efteråt fortsätter vi till KB (Konstnärsbaren) på Smålandsgatan, en av de lokaler vi brukade frekventera i Stockholms nöjesliv. Vi bestämmer oss för att ta tunnelbanan, stödd på sin käpp, kämpar han sig fram när vi lämnar Kvarnen, jag får inte hjälpa till, “det här vill jag klara själv”, svetten rinner i pannan.
På Medborgarplatsen omsvärmas vi av tiggare som hindrar oss att från att komma ner i tunnelbanan. På perrongen flockas de också. Var kommer de ifrån? “De ser vänligheten i dina ögon”, säger han. ”Mig vet de att det inte är någon idé med. Politikerna kunde sätta hårt mot hårt”.
“Hur då hårt mot hårt?” undrar jag.
“Som Churchill när Hitler invaderade Polen. Politikerna har vägrat att förstå att invandringen inneburit svåra omställningar för många. Detsamma gäller tiggeriet. Politikerna vågar inte sätta hårt mot hårt. Då uppfattas de som främlingsfientliga rasister. Resultatet ser du nu”, svarar han säker på sin sak.
”Är du höger” undrar jag. Och märker vilken sliten fras det är. Den säger ingenting längre, lika lite som vänster. De begreppen ser ut att ha spelat ut sin roll.
”Churchill vägrade att kompromissa, vilket senare visade sig vara en av de bidragande orsakerna till att Hitlertyskland misslyckades med att vinna kriget.”
”Ja, Churchill, den alkisen, jag tror han var storrökare.”
Tiggare kommer fram, pockar på uppmärksamhet, försöker möta min blick, för att visa sitt elände. William bryr de sig inte om.
”Det kunde vara du och jag”, säger jag.
William nickar. “De vet att du tänker på det sättet. Den humanismen ger jag inte mycket för. Vad jag förstår är dessa tiggare organiserade i grupper, inte bara i Stockholm, över hela landet, där det är lönsamt. Politikerna är skraja. De vill inte kallas för rasister eller som du kallar mig, för höger.”
William slår med käppen mot perrongen vilket skrämmer i väg de som skockas runt oss. William, skådespelaren som med sin karisma tog hela scenen i besittning med sin närvaro. En rebell ända ut i fingerspetsarna. På teaterscenen kunde han göra det som Russel Crowe är bra på i filmer som den han sett den kvällen, Noaks ark. Russel Crowe drömde om att bli pop musiker. Men det blev på filmduken han slog igenom. William övergav teaterscenen. Sin begåvning vände han ryggen. I stället ville han göra det som han inte hade talang för. Den att bli filmregissör.
På Konstnärsbaren, som vi går till sen, beställer jag in en öl, han vichyvatten.
Kvällen avslutas med att vi går uppför Nybrogatan, han är för trött att hänga med upp i lägenheten på Sibyllegatan. Jag följer i stället med ner i tunnelbanan, vi tar farväl vid perrongen. Han går in i vagnen, dörrarna åker igen, vagnen kör bort. Jag tar rulltrapporna upp till lägenheten som ligger i samma hus.
Det var sista gången jag träffade honom. Han dog en kort tid senare. På något sätt måste jag haft det på känn?
Vi slutade att träffas på 1970-talet. Men vi fortsatte att ha telefonkontakt. Han var den ende, lustigt nog, som jag kunde sitta i timmar i telefonen och prata med. Jag som annars inte är mycket för att prata i telefonen. Men vi träffades inte fysiskt. Det påminner om den brevkontakt som min morfar hade med Gunnar Ekelöf, de behövde inte träffas fysiskt, och gjorde det inte heller, men de inspirerades att skriva brev till varandra.
Report abuse