Lolo kommer in genom dörren som en räddande ängel

När jag första gången reste till  pappa på egen hand retade han efter välkomstmiddagen upp sig på orättvisor han blivit utsatt för av mamma under skilsmässan. Men det handlade också om brister hos mig som han upptäckt under de timmar som gått sedan han mötte mig på järnvägsstation. Han tog fram köksknivarna. Situationen blev hotfull. 

Då dök Lolo överraskande upp, stämningen förbyttes och blev en annan. Hon hade tillbringat en vecka i Sankt Petersburg, de vita nätternas stad, hade med sig pälsmössor, konstböcker och rysk champagne som vi korkade upp och hällde i kristallglas. 

Det fick mig att förstå varför Babusjka bett mig skjuta upp resan en vecka.

För mig kom det som en överraskning att Lolo dök upp. Pappa kanske visste? Men i fyllan och villan kan han ha tagit fel på dag eller blivit så full att han glömt. Jag hade aldrig träffat Lolo förut.

Det tog fyra år

Jag hade flyttat från fosterhemmet till mamma i Stockholm fyra år tidigare. Under dessa fyra år ville mamma inte att jag besökte pappa. Hon visste hur han kunde bli. Lolo brukade säga under de perioder han drack: "Väck inte den björn som sover."

Det finns ingen Gud

Lolo fick inte en blund den natten. Pappa höll henne vaken. Jag hörde genom den tunna väggen mellan våra sovrum hur han sa att hon var en låpa som gjorde sig till för gullgossen.

  ”Det är jag som betalar och bestämmer vad som äts och dricks här!”

  Dörren till deras sovrum gick igen med en smäll.

  Lolo fick försöka somna om.

  Pappa gav sig inte. Med ett ryck gick dörren upp. Han kom inrusande.

  ”Ha! Ha! Picassos son var en nolla jämfört med sin far.”

  ”Snälla pappa! Kan vi inte prata om något annat”, försökte jag.

  Det hjälpte inte. 

  ”Livet är bara ett yttre skal, oväsentligt i ett större perspektiv. Konstnärens sanna jag finns i hans verk.” gick han på och fortsatte:  ”Det viktiga är Konsten, min son. Ingen förtjänar namnet Skapare utom Konstnären. Det finns ingen Gud. Fladdermössen flyger blint. Det är dags att du klarar dig utan solens strålar i ditt platoniska drömmeri … mitt i den kalla verklighet som omger oss.”

Den andra dagen

Skräcktimmarna innan Lolo överraskande dök upp som en räddande ängel. Och nästa dag. En annan pappa träder fram. 

Det räckte med att han nyktrat till. Två vitt skilda personligheter i en och samma person. Jag trodde inte mina ögon. Hur kunde det vara möjligt?

Vi ger oss ut till skären för att bada och fiska. Vi har med oss kastspön. Propellern på båtmotorn går av när vi kör på ett grund. I stället för att ro in till stranden, lämna båten och promenera tillbaka till Grindstugan och hämta reservdelar, för att sedan återvända och fixa båtmotorn, väljer vi att ro hem. ”Låt oss ta det långsamt”, säger pappa och plockar fram årorna och kastar samtidigt i ett gäddrag som rytmiskt följer efter båten.

  ”Båtmotorn kan vi fixa i morgon.” 

Timmarna går och skymningen faller medan vi turas om att ro. Stjärnorna träder fram på himlavalvet, pappa pekar ut vissa. Karlavagnen känner jag igen. Han påstår att i dessa stjärnor kan vi läsa vår egen historia.

  ”Vad menar du?”

  ”Var vi kommer ifrån, var vi är nu och vart vi är på väg. Vet du att vi just nu befinner oss på tre platser samtidigt", säger han medan vi sitter mitt emot varandra och en av oss ror. "Det förflutna, nuet och framtiden.”

  Han försökte göra mig uppmärksam på det. 

  Men just då är det han pratar om inte det viktiga för min del, även om det förstås är intressant. Det som för mig betydde något, att först åtta år efter skilsmässan kunde vi mötas.  

Han försöker förklara vad en resa till den närmaste solen från vårt solsystem skulle  innebära. Den resan skulle ta minst åtta år tur och retur om vi kunde färdas med ljusets hastighet. När vi kommer tillbaka har det redan gått tusentals år på jorden.

  ”Alla som du känner är borta.” 

Jag hade hitintills sett tiden som en linjal. Den har en början och ett slut.

  ”Tiden är ingen linjal, tiden går runt, som visaren på ditt armbandsur", säger han. "Uret med sina visare som går runt kan moderniseras, till och med bli ett digitalur med sina siffror men principen förblir densamma."   

För min del kunde vi lika gärna pratat fotboll. Det  viktiga för mig var inte det vi pratade om, resor till vårt närmaste solsystem bleknade i jämförelse med  att vi just då kunde mötas. 

Pappas världsbild när han var nykter

Det som varit sämre, förbättras, som den tekniska utvecklingen, den går framåt och vi ser ut att bli modernare. Men det som vi kallar för utveckling sker inte i en rörelse framåt i en rak linje. Pappa med sin förkärlek för geometri menade i stället att varje rörelse går i en cirkel som får den att återvända till den plats där den en gång utgått från. Men bara för att det är en cirkeln behöver det för den skull inte innebära att utvecklingen går bakåt bara för att visaren på armbandsuret går runt och återkommer till samma minuter och timmar.    

En rak linje som projiceras rakt ut i den oändliga rymden finns helt enkelt inte. Det är som att dagen gryr och sedan är det bara denna dag som finns i en rak linje ut i all oändlighet. 

Vad jag än gör kommer det som sker tillbaka varifrån det en gång utgick. Det gäller också för mina känslor och mentala upplevelser. Det hat som kommer från mig, och de taskiga eller bra saker jag gjort mot andra, kommer tillbaka till den varifrån det en gång utgick. Om jag älskar, kommer kärleken tillbaka. Vad vi än gör kommer vi tillbaka.  Stjärnor, solar, månar skapas och efter en tid förvandlas de till nebulosor för att återigen bli stjärnor, solar och månar.

Vart vi än reser kommer vi tillbaka till den plats vi en gång utgått från. Universums oändliga avstånd finns lika mycket inom oss själva. Egentligen spelar det ingen roll om vi går inåt eller utåt. Det som pågår i det yttre är bara en spegling av vad som pågår i vårt inre.

Hur kunde allting utvidgas i ett till synes oändligt när det ändå gick runt i en cirkel och oundvikligen kom tillbaka från den plats det en gång utgått från? Det trotsade logikens lagar. Jag fick det inte att gå ihop. Det fattades för många bitar som framstod som oförklarliga. 

Pappa ansåg att det var en förutsättning att inse vad lite vi visste för att vi skulle kunna gå vidare och göra nya upptäckter.  

Ta bara en sådan sak som att vi från början blev till under en första kvadriljondels sekund. [1] Det ägde rum för omkring 13 miljarder år sedan. I denna kvadriljondels sekund fanns det latent inneboende som sedan kom att bli allt det som vi känner till.  

Resan till England

När jag kom tillbaka från besöket hos pappa och Lolo i Grindstugan, sommaren 1965, ville Babusjka följa med till flygplatsen för att vinka av mig när jag flög till England för att bo några veckor hos familjen Pugh. 

Vi tog flygbussen. När jag gick flygplanstrapporna upp mot planet, stod Babusjka och mamma på det utsiktstorn som på den tiden fanns på Arlanda. Jag vände mig om och vinkade. 

När jag landade på London Airport blev jag mött av fru Pugh som höll en lapp där det stod mitt namn. Vi hade aldrig träffats förut. Familjen bodde i ett hus utanför London, men först hade fru Pugh, när hon mötte mig på flygplatsen, ett ärende i centrala London, Hon besökte ett meditations center, och i övervåningen satt Maharishi. Vi gick upp och hälsade. Fru Pugh berättade att jag just kom från Sverige. Maharishi frågade om jag kunde säga namnet på någon i Sverige som han kände. Jag nämnde Babusjka.

*

Innan jag reste berättade Babusjka om familjens tre söner. Efter några dagar fick jag se att det Babusjka sett hos sönerna stämde. Mig veterligen hade hon aldrig träffat familjen.  

Flygbiljetten

Mamma behövde pengar till flygbiljetten. Ett äldre par som ofta besökte Babusjka på Olofsgatan erbjöd sig att betala för den.

Många år senare, efter att jag slutat plugget, jag hade tagit ett jobb på posten, och skulle lämna ett paket till ett företag. Det visade sig att mannen som betalat min flygbiljett jobbade som vaktmästare på företaget. Han tog emot paketet. 

Ett år senare träffade jag denne man och hans fru i tunnelbanan, jag kände igen dem, de brukade ofta besöka Babusjka på Olofsgatan. Vi var på väg nerför rulltrapporna, när vi kom ut på perrongen skulle de ta ett tåg i en annan riktning. Kvinnan hann då framföra budskapet att Babusjka i början stött Maharishis verksamhet men att hon senare vänt sig mot honom. Kvinnan tog upp det, därför att jag nämnde att jag lärt mig att meditera efter hans metod och erfarenheterna hade varit så positiva och jag funderade att gå en av Maharishis lärarkurser. Jag kunde ännu inte avgöra om jag gillade hans rörelse och visste heller inte vad för sorts person han var, sa jag till kvinnan.

Nu kan jag efteråt se att hastiga möten kan efteråt visa sig vara betydelsefulla. Även om det gamla paret lämnat mig med ett obesvarat svar. Jag visste inte att Babusjka vände sig mot Maharishi.  

Efter ytterligare några år blev jag kontaktad av denne vaktmästare, som berättade att hans fru dött. Han ville ge tillbaka målningen. Han sa då att han inte köpt den. Villkoret för att han betalade flygbiljetten var att han fick låna den. 

Babusjkas död

I augusti 1969, skriver journalisten A M Ehrenkrona en tidningsartikel om Babusjka. Jag vet inte vilket datum artikeln är publicerad, eller i vilken tidning. Ehrenkrona var journalist. Det är mamma som kopierat artikeln och då har datumet inte kommit med eller i vilken tidning artikeln är införd. Hon har bara skrivit augusti 1969. 

I artikeln står det att Evgenia Micháilovna Reinfeldt, född Olhóvskaja har avlidit, 79 år gammal.  Hon var född i Yitomur i Ryssland och gifte sig 1912 med översten i tsarens armé, Matthias Reinfeld. De kom till Sverige 1919 som flyktingar och hon blev änka 1957. Närmast sörjande är systrar och syskonbarn i Ryssland. 

"Evigenia Reinfeld var allmänt känd som Babusjka för de som lärde känna henne. Och de var flera tusen ... " skriver Ehrencrona.  

Babusjkas hem med den ständigt sjudande tekitteln blev en ljusoas för många. Det var en evig folkvandring till Olofsgatan, av sjuka, olyckliga och allmänt problemfyllda, men också många som sökte Babusjkas råd eller ville njuta av hennes sköna atmosfär. Ingen kunde trösta som hon, uppmuntra eller, med sin sällsynta kristallklarhet, reda upp situationer, hur trassliga de än syntes vara. 

Det är ingen överdrift att kalla henne för ett helgon, påstår Ehrencrona. "Men ett helgon med oöverträffad humor, charm och dessutom skönhet."