Ingegerd

Lägenheten på Sibyllegatan i Stockholm, tidigt 1980-tal. Ingegerd på besök. Hon skriver sin adress på en lapp. Jag bad inte om det. Hon visste att jag lämnat rörelsen. Det var mitt beslut den där höstkvällen när jag cyklade hem genom skogen efter att ha hållit ett föredrag i ett fullsatt Folkets hus. Jag la papperslappen med Ingegerds adress på en hylla som jag brukade lägga den löpande korrespondensen på. Hyllan låg nära golvet. Ingegerd satt mitt emot, skymd av bordet, och såg inte var jag la lappen. 

Det fick henne att säga:  

”Kastade du min adress i sopporna?”

 Jag blev förvånad.  

Ingegerd var rik, felaktiga investeringar gjorde att hon nu var utfattig.    

”Jag tror inte att jag hade sökt upp dig om jag fortfarande haft kvar min förmögenhet”, erkände hon. 

Det trodde jag inte på. Jag känner för de jag kom i kontakt med genom rörelsen. Vi var som en familj. Åtminstone var det så för mig. Och fortfarande när jag kommer i kontakt med någon TM:are märker hur många gemensamma erfarenheter vi delade. Det gäller lika mycket för de som vände rörelsen ryggen som de som blev kvar. 

Nyligen hade Ingegerd flyttat till Stockholm. 

Jag besvarade kontakten med att några dagar senare besöka henne. Hon hyrde en lägenhet i andra hand i Gamla Stan. 

Att det inte blev fler gånger berodde på att hon tog livet av sig. Det skedde under dramatiska former. Jag återkommer till det.

Hon hade hört ryktas att jag hade vissa insikter i konsten (måleriet) och litteraturen. Det var så hon la upp det. "Sådana rykten ska du inte tro på", sa jag. Utan att lyssna på det örat undrade hon om jag kunde föreslå böcker  hon borde läsa. När jag nämnde några tog hon fram papper och penna som hon hade med sig i handväskan och skrev ner författarnamnen och titlarna. Det fanns  konstnärer och författare med anknytning till rörelsen som jag tyckte var mer lämpliga, protesterade jag. ”Varför pratar du inte med dem. De är mer kunniga”, sa jag.

”De fattar ingenting”, svarade hon. 

Vi hade båda tillhört rörelsen, kunde dess jargong, delade gemensamma minnen, under en utvecklingsperiod som inneburit förändringar för oss, det var jag säker på, ungefär som skolkamrater som suttit i samma klassrum i tolv år, från lågstadiet som sjuåringar till att de som artonåringar är vuxna att lämna skolans portar.  

Vid denna tid var jag hemsjukvårdare åt mamma efter hennes bilolycka. Efter det lärare ett antal år på högstadiet och gymnasiet. 

Hon visste saker om affärsvärlden som jag i min tur bad henne delge mig. Visserligen hade hon förlorat en förmögenhet i felaktiga investeringar. Men jag visste att det skulle inte dröja förrän hon var på grön kvist igen. Det märktes att hon var en äventyrerska. Jag frågade ut henne, och det hon delgav mig hade jag nytta av längre fram. Många år senare insåg jag det. Det var när jag startade eget. 

Nästa gång vi träffades, i lägenheten i Gamla Stan. De böcker jag rekommenderat hade hon införskaffat. Vilket förvånade mig. Men inte bara det. Dessutom hade hon läst dem. Hon ville se ifall litteraturen höll: det vill säga, ifall den klarade den granskning hon utsatte den för.  

"Jag är inte så insatt i litteratur, jag har hållit på med målning", sa jag. Men hon menade att jag skulle upptäcka att jag också hade en dragning till litteraturen. "Jag tror du kommer upptäcka det en dag", påstod hon. 

Yogan höll, det var hon på det klara med, men de som hade introducerat den för henne hade gjort henne besviken. Det hade vi gemensamt. "Det kommer ta lång tid innan de sår de åsamkat läks", fick jag nu veta och förklarade för henne att så långt hade det inte gått för mig att jag blev sårad när jag gjorde den upptäckten. Snarare sporrade det mig att söka vidare.  

Jag förstod inte hur hon hunnit med Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Den  är på tusentals sidor. Men där låg den på ett av hennes bord i sju gröna inbundna band i svensk översättning av Gunnel Vallqvist. 

"Det är så jag går tillväga", sa hon. "Inför vårt möte har jag också passat på att läsa de böcker du rekommenderat.  

Jag också hade gett henne ett stencilerad manuskript, en engelsk översättning från ryskan av en av de underjordiska författarna i det dåvarande Sovjetimperiet, som då ännu inte fallit, hans namn var Varlam Sjalamov, fullständigt okänd. "Kolla in honom" rådde jag och gav henne manuskriptet som bestod av en bunt stencilerade A4 ark. Hon hade slagits av den skönhet hans prosa förmedlade. "Kan det vara meningarna han använder? Samtidigt med denna skönhet är det en så fruktansvärt brutal värld han skildrar. Det är motsägelsefullt", förklarade hon för mig. 

Orden föll inte exakt så som jag redogör för dem här. Men jag minns att hon jämförde denne okände ryss  med den franske författaren Proust. Den sistnämnde skildrar en välbärgad sysslolös överklass. Vilken skillnad mot de miljöer Sjalamov rör sig i. Nästa andetag kan vara det sista för ryssen. Ett nackskott från lägervakterna, en fånges undernärda kropp, ransonerna är medvetet små, samtidigt som fången har brännande feber, måste han utföra sitt straffarbete i det höga tempo som krävdes. Det som den fången gör år efter år oavbrutet åtta timmar om dagen. Om han en dag inte orkar väntar ett nackskott. Sjalamov hade förvisats till Helvetet för att han inte böjt sig för den marxistiska frälsningsläran. Eller hade han trott på den? Sak samma. Båda anledningarna räckte för ett nackskott och sedan en massgrav. De som inte hamnade i arbetsläger hade för vana att slängas i massgravar vid de ryska städernas utkanter. Marxismen är kapabel till sådana absurditeter. Det är inbyggt i dess ideologi vilket framkommer mellan raderna redan i det kommunistiska manifestet som Engels och Marx skrev. Fascismen och nazismen är lika goda kålsupare. Syskonsjälar som är olika sidor av samma mynt. Sjalamovs gestalter har till skillnad från Prousts, förlorat sitt förflutna, de har ingen framtid, inget hopp, de har bara nuet att hålla sig till. Prousts beskriver den sysslolösa noblessen i Paris salonger. De miljöer Sjalamov beskriver är så långt bort från den världen det går att komma. Men det är inte för dessa rapporter från Helvetet, även om det är det material Sjalamov använder sig av, baserat på hans egna erfarenheter. I stället handlar det, vad jag förstår om rytmen i hans meningar, det som döljer sig i deras mellanrum, förhållandet mellan det han säger och inte säger, vilket i hans fall, svarar mot lägrets väsen och på sås ätt hade han träffat mitt i prick på den livsnerv som kan kallas för konstens värld. När jag försökte svara på Ingegerds frågor, när hon tog upp motsättningen mellan skönheten i denna okända ryss prosa  och de fruktansvärda miljöer han skildrade, gick hon lika seriöst in för litteraturens värld som för yogan. Hon kunde till och med se hur denna fullständigt okända ryss överglänste en etablerad och berömd författare som Proust. 

Maharishi brukade ringa till henne för att bakvägen få reda på hur det gick för rörelsen i Sverige. Hon kom med synpunkter och idéer. När något var på gång inom rörelsen brukade Maharishi säga, ifall han inte själv hörde av sig: ”Keep her informed.”

Ingegerd hade förlorat sin förmögenhet. Efter det ville inte Maharishi ha med henne att göra, fick jag nu veta. "Jag gillar inte förlorare", påstod hon att han sagt till henne en gång och lagt på luren. Maharishis sekreterare kopplade bort henne efter det när hon ringde. De som hade inflytande inom organisationen blev hon plötsligt en nobody för. 

När jag nu satt med denna nobody, påmindes jag om den mörka sidan av det som Maharishi lämnat efter sig. Samtidigt frapperades jag av henne begåvning, det riktiga i hennes iakttagelser när hon kunde se hur denna okända ryss till och med överglänste självaste Proust, en av de odödliga mästarna i litteraturens värld. 

Ingegerds självmord en tid senare lämnade många obesvarade frågor efter sig. 

Berodde det på den ekonomiska konkursen? På besvikelsen över Maharishi? Båda delarna? Eller var det något annat som låg och gnagde i botten som förmörkade tillvaron och gjorde att hon befann sig där hon var nu.  

Hon ringde klockan fem på morgonen samma dag det hände. Jag hörde på hennes röst att det var en människa som ropade på hjälp. 

Samma morgon gick hon ut i en park och hällde en dunk bensin över sig. 

Hon tog en tändsticka och tände på. 

Ifall jag vetat hade jag kommit rusande på en gång. 

Nu föreslog jag i stället att vi skulle ses några timmar senare: "Vi kan äta en frukost i Saluhallen. De öppnar  nio." 

Vad idiotiskt av mig inser jag nu. 

Vilka kontraster var det inte mellan det Maharishi lovat och det som blev verklighet med hans löften. Ingegerds tragiska livsöde jämsides med Maharishis fagra löften gjorde dessa kontraster tydliga. Det året hon gick i konkurs hade hon åkt till en kurs i Holland. TM utövare hade samlats för att flyga med den så kallade Siddhi tekniken som de lärt sig på så kallade flygkurser. Vad utövarna lärde sig var inte att flyga, däremot att hoppa på madrasser som grodor. 

När ett visst antal utövare samlades på en plats och hoppade som grodor, skapades en kollektiv effekt som befrämjade världsfred, påstod Maharishi. Det samlades tusen personer första veckan. Den andra veckan anlände femtusen personer till. Det blev sammanlagt sextusen femhundra personer från den 28 december till den 6 januari 1984. Tack vare det skapades ett globalt inflytande av harmoni från och med den 28 december över hela världen. Aktiekurser steg, börsrekord noterades, trafikolyckor minskade och fredsansträngningar gjordes. Dessa effekter skulle avta efter konferensen men det skulle bli kvar bestående positiva effekter. 

När Ingegerd befann sig på denna kurs som nu var på väg att lösa all världens problem fick hon ett meddelande. Hon fick reda på att hennes företag gått i konkurs och alla bankkonton var tömda.  

Efter två veckors intensiv meditation, avslutningsdagen var den 13 januari, köpte hon en flygbiljett till Bali. Hon betalade med sitt Eurocard och slängde det sedan i papperskorgen. 

När hon lämnat konferensen och satt på planet till Bali hade hon förlorat sin bostad, alla sina privata tillhörigheter och en förmögenhet på över sjuttio miljoner kronor. Efter Bali åkte hon till Australien och lyckades få ett jobb. Men snart återvände hon till Europa.  

På hösten 1985 vistades hon en tid på en meditations akademi utanför Lillehammer i Norge. Men konkursförvaltaren jagade henne och hon drog vidare.

1986 kom hon tillbaks till hemlandet och försökte bygga upp en ny tillvaro. Den 23 juli 1989 orkade hon inte längre.  

Reaktionen från Maharishi lät inte vänta på sig.  Om det blev en offentlig begravning fick ingen gå dit som representant för TM-rörelsen.