Embedded Files
Girish och aktrisen Binodini Dasi (1862-1941), en prostituerad som senare som skådespelerska sägs ha förhäxat publiken. Samarbetet mellan Binodini och Girish fick teatern i Bengalen att uppleva en guldålder.
Girish Chandra Ghosh
Girish Chandra Ghosh
Yoga del 1 / Avsnitt 8
Den 15 januari 1897 när Vivekananda stiger i land på kajen i Colombo möts han av stora människomassor som kommit för att möta honom. Ryktet om hans framgångar har nått hemlandet. Det har skänkt nationen, som är ockuperad av en främmande makt, en stolthet. "Tänka sig att vi står på samma kulturella nivå, om inte högre, än britterna?"
Den uppmärksamhet han väckte i Chicago fick en liknande genomslagskraft i de indiska medierna.
Långt senare, det har gått över hundra år, börjar han uppmärksammas hos den indiska medelklassen. Det sker i samband med den ekonomiska utveckling landet genomgår i slutet av 1990-talet. President Obama besöker Indien år 2015 och han kallar den medelklass som nu växt fram den största i världen. I sina tal nämnde presidenten också att han kom i kontakt med Vivekanandas idéer vars besök över hundra år tidigare fortfarande lämnat spår i Chicago. Bland annat har han fått ge namn till en gata.
Hans tal till landsmännen som mötte honom på kajen i Colombo, även de tal han senare höll i Madras och Calcutta, innehåller två budskap: ett nationellt och ett internationellt. Han inleder sina tal med en fråga: "Vad är det för nytt lösen som världen väntar på?"
Vivekananda beskriver vad som väntar: "Vad hela den samtida världen väntar på […] det är den stora tanken: universums andliga enhet, den ena och oändliga verklighet som finns i er, i mig, i alla, i självet, i själen … själens oändliga enhet, denna tanke att Ni och jag inte enbart är bröder, utan Ni och jag är Ett… Europa behöver den stora tanken i dag lika mycket som våra fattiga och förtrycka landsmän i Indien."[1]
Vivekananda tar inte bara upp britternas ockupation, han går längre tillbaks, till arabernas. "Varför har vi indier i tusen år kunnat styras av vilken handfull utlänningar som helst? Därför att de trott på sig själva, vi har inte gjort det."[2]
En dag kom Girish Chandra Ghosh på besök i ett av de ashram Vivekananda bildat. Girish skrev dramer och var skådespelare. Han levde ett utsvävande liv med alkohol, nattliga fester och älskarinnor, samtidigt som han var en av Ramakrishnas vänner. Senare blev Girish också en av hans lärjungar.
”Fiskaren från Ganges – gudsdåren Ramakrishna – fick min själ på sin krok”, brukade Girish skoja, ”för först var vi vänner, vi började stå varandra nära, sedan blev jag också hans lärjunge”.
Vivekananda hade som sagt kommit tillbaks från sin världsturné. En organisation hade bildats.
När Girish kom på besök i ett av de ashram Vivekananda bildat, satt Vivekanada i föredragssalen med en grupp munkar och pratade filosofi, avbröt han sig när han såg att det var Girish som kom in i lokalen. Han sa vänligt i en skämtsam ton.
”Du, Girish, har väl aldrig brytt dig om att studera sådana här saker som vi pratar om?”
Girish som var en duktig skådespelare visste hur han skulle ge svar på tal:
”Och du, Naren, har bara om och om igen läst din Veda och vedanta. Men säg mig, har du i dem funnit några läkemedel mot de hungrandes plågor och rop, mot de avskyvärda synder som just nu begås i Calcuttas slum, unga flickor säljer sex i hamnkvarteren. Bästa Naren, i ett hus som jag gick förbi nyss på vägen hit, det är bara några hundra meter härifrån, där ni nu sitter, har mamman, som inte för så länge sedan kunde mätta sina barn, inte på tre dagar kunnat ge sina egna barn något att äta. Visste du det? Den andra grannen är en ung kvinna som har dukat under vid sina försök att fördriva sitt foster för att dölja sin skam… Hon träffade en man hon älskade. Han svek henne för hon tillhörde fel kast. Om du reser dig upp och tittar ut genom fönstret ser du deras hus där borta. Säg mig, Naren, vilket förebyggande medel mot allt detta onda har du funnit i veda?” Jag lovar dig, ingenting. Hur många indier tror inte fortfarande på kastsystemet trots att de vet vilken ondska det genererar och den skam det är för den indiska kulturen och nationen.”
Girish var en dramatiker och visste hur han skulle framföra ett budskap. Vivekananda satt tyst och fick tårar i ögonen. Sedan stod han inte ut, han lämnade hastigt föredragssalen.
Då reste sig Girish upp och sa till lärjungarna och den övriga publiken: ”Har ni lagt märke till vilket kärleksfullt hjärta er guru har? Jag värderar honom inte så mycket för hans kunskaper och hans höga intelligens som för hans hjärta som gråter över mänskligheten. Så snart han fick höra talas om vad som händer i Indien i dag – märk det! – bleknade all hans veda och vedanta bort. Hela hans varelse fylldes till brädden med mänskligt medlidande. Tänk på att det är kärnan i all utövning, ja, alla former av andlighet och religion. Ofta påpekade Ramakrishna det för mig. Se på Naren så förstår ni varför han valde ut honom som sin efterträdare.”
På de center och ashram Vivekananda nu reste runt och öppnade höll han föredrag och undervisade. Men inte bara det, han arbetade också några timmar varje dag med att bygga hus, gräva brunnar. I köket hjälpte han till och lagade mat och bakade bröd. Han brukade diska efter de gemensamma måltiderna.
Det finns inte någon rangskillnad, det finns bara olika former av arbete. Han gillade inte organisationer som var hierarkiskt uppbyggda. ”Om jag skulle få i uppgift att tillbringa återstoden av mitt liv med att rengöra ashramets kloaker, så skulle jag göra det, var vissa där om. Det är viktigt att göra sig av med kastsystemet, om Indien återigen ska kunna bli en rik kultur. Annars kan ingen djupare andlig förändring äga rum. Det spelar ingen roll vilka sekter ni söker er till. Står gurun fri från allt som har med hierarkier att göra? Värderas allt arbete lika högt? Se annars till att lämna den gurun. Så fort lögnen kommer smygande uppstår automatiskt hierarkierna. De försöker tuta i dig att det finns människor som är märkvärdigare än andra. Men sanna mina ord, sådana människor har aldrig funnits.”
Han gick igenom förutsättningarna för att lyckas. ”Du behöver inte ha studerat ett enda filosofiskt system, behöver inte tro på någon Gud eller någonsin ha trott på någon, behöver inte ens ha bett en enda bön i hela ditt liv.”
Till och med Gud kommer i andra hand. ”Världshistorien är historien om några män som har trott på sig själva. Denna tro gör att gudomligheten som finns inom er träder fram. Tro först på er själva, sedan på Gud.”
Det var också viktigt med inställningen till de rika. ”Ställ er aldrig in hos de rika. Det är värre än horeri. Vår plikt är att tänka på de fattiga, materiellt och andligt, de som har det svårare än vi. Det är vårt egentliga ansvar. Bara så kan vi skapa en bättre värld. Alla ska få vara med på tåget som för oss mot framtiden.”
Han var också bestämd när det gällde sökandet efter den egna frälsningen. ”Om ni söker er egen frälsning, så kommer ni till helvetet. Det är andras frälsning ni måste arbeta för.”
I den hungersnöd som drabbade mellersta delen av landet ansågs omkring niohundra tusen människor ha dött. Enligt helgonen angick det offrens karma. De ville inte lägga sig i. De jobbade i stället för sin egen frälsning. I avsky sa Vivekananda om dessa Indiens heliga: ”Förstår ni nu varför vårt land kommit till undergångens brant. Hur har inte idén som ligger bakom vårt kastsystem förstört vårt lands kultur.”
FOTNOTER
[1] Rolland, Romain. Vivekanandas liv och det Universella Evangeliet (Norstedt, Stockholm 1931), s 118.
[2] Utdrag från ”Vedanta och dess tillämpning på Indiens liv”, ett föredrag Vivekananda höll i Madras år 1897.
[1] Rolland, Romain. Vivekanandas liv och det Universella Evangeliet (Norstedt, Stockholm 1931), s 118.
[2] Utdrag från ”Vedanta och dess tillämpning på Indiens liv”, ett föredrag Vivekananda höll i Madras år 1897.
Girish Chandra Gosh (1844-1912). Musiker, poet, hårdesigner, teaterdirektör , skådespelare och pjäs- och romanförfattare.
Report abuse