Krishnamurti 

Yoga del 3 / Avsnitt 4

I morgontidningarna annonserades om ett föredrag som skulle hållas av Krishnamurti. Mamma såg annonsen när hon bläddrade i tidningen och bestämde sig för att gå dit. Jag följde med. 

Det kom sju åhörare till föredraget. Efter ett tag blev de sex. En person hade lämnat lokalen i protest mot det budskap Krishnamurti framförde. Skorna klampade demonstrativt mot golvet, därefter gick dörren igen med en smäll.

  Och vad var det som fick åhöraren att reagera.  

  Jo, föredragshållaren påstod att sanningen följer inga utstakade vägar. Ingen organisation eller rörelse kan leda människor på en väg som leder till upplysning. Om någon påstår det blir den vägen falsk. Det beror på att sanningen är obegränsad och villkorslös, den kan inte organiseras och vi kan inte närma oss den genom någon religion, sekt, meditationsmetod eller organisation.

Krishnamurti ville inte ha några anhängare eller lärjungar, därför "att i det ögonblick vi följer någon upphör vi att följa sanningen". Han menade att ingen sitter inne med nycklarna till sanningen. Nyckeln är enbart vårt eget jag.   

Men han använde en yoga metod. Han gjorde fyrtiofem minuter fysiska asanas varje morgon, avslöjade han, och ytterligare fyrtiofem minuter pranayama, andningsövningar med näsan.

På så sätt sa han emot sig själv. 

När Indien var ockuperat av engelsmännen, kom det européer som inte bara var där som kolonisatörer utan respekterade deras kultur.. På den tiden var det inte som att åka till ett ashram och gå en meditationskurs på det sätt västerlänningar gör i dag. Dessa resenärer kunde sitta i dagar på en hästrygg, i ett land helt annorlunda än den kultur de växt upp i, utan riktiga vägar att ta sig fram på. Madame Blavatski besökte Tibet, och i Tamil Nadu i södra Indien, grundade hon det Teosofiska sällskapet, som fortfarande håller till där. Sällskapet engagerade sig i olika projekt. Ett av dem gick ut på att leta efter den nya Messias. En ny världsfrälsare.

Tillsammans med namn som Charles Webster, Leadbeater och Annie Besant började Madame Blavatski att systematiskt studera det ockulta. Det ockulta (av latin: occu'ltus, av o'cculo dölja, förborga). Under renässansen och upplysningstiden och i modern tid har ockultismen praktiserats av olika ockulta rörelser. En av dessa är Rosenkreutzarna som bland annat Pierre Bezuhov kom i kontakt med, en av huvudpersonerna i Leo Tolstoys roman Krig och Fred. Ockultismen hade också ett inflytande på grundarna av den amerikanska konstitutionen.

Madame Blavatski,  Charles Webster, Leadbeater och Annie Besant samlade på sig enormt med information. De trodde att de kunde hitta en ny Messias. De tog in pojkar som fick äta en viss diet, studera heliga skrifter och öva på vissa meditationstekniker. Det var en av dessa pojkar, Jiddu, han var inte så bra på att följa reglerna, men han hade en speciellt utstrålning. Leadbeater hade första gången sett honom leka på stranden vid havet och fastnat för pojkens säregna utstrålning.

De bestämde att när Jiddu blev 28 år skulle det Teosofiska sällskapet meddela världen: 

”Den nye Messias har kommit!”

Men Krishnamurti bröt med sällskapet och organisationen som byggts upp kring honom. Många är de som skulle erkänt: ”Jag är den nya världsläraren, en avatar, en reinkarnationen av Buddha och Jesus.” Många gurus har fallit i sådana fällor. Krishnamurti gjorde tvärtom.  ”Kalla mig inte för Hans Helighet eller Messias: Jag är inte detta nonsens.

Han lämnade det Teosofiska Sällskapet och gav sig ut på världsturnéer och höll föredrag.

Det bildades Krishnamurti sällskap på olika platser där han drog fram, åhörarna utbytte adresser, samlades sedan hemma hos någon. Några av hans texter lästes högt. Efteråt diskuterades innehållet.  

Dessa diskussioner kunde ibland bli mycket förvirrande, upplevde mamma. Vad var det egentligen Krishnamurti pratade om? Ingen visste. Det skedde samtidigt som det han förmedlade gav så mycket, när han anspråkslöst satt på en stol framme på scenen och höll sina föredrag, i de städer och platser han besökte.

Han påverkade åhörarna, de kände sig inspirerade. Men när diskussionsgrupperna samlades, var det ingen som förstod vad han egentligen sagt.

Det kan ha berott på att han vägrade att lära ut någon metod, han vägrade att visa något exempel, någon liknelse eller bildlig berättelse, ingenting sådant? Han vägrade också att spela rollen av en guru. Han vägrade att initiera någon till någonting. Han vägrade att lära ut en metod av vad slag det än må vara. Han gav inte heller mycket för att leva upp till bilden av att han var ett helgon. När människor träffade honom, eller gick och lyssnade på hans föredrag, gick det inte att greppa vad han sagt. När han fick frågan varför han så sällan gav dem något de kunde förstå, blev svaret: 

 ”Om du håller fast vid det, kanske du fastnar för det”, sa han. ”Håll aldrig fast vid något.” 

George Bernhard Show påstod: ”Han är den vackraste människa jag någonsin sett.” Aldous Huxley efter att ha gått på ett av hans föredrag, skrev att det var det mest imponerande han lyssnat på, som att ha lyssnat på ett föredrag av självaste Buddha. 

  Kahlil Gibran skrev, ”När han kom in i mitt rum sa jag till mig själv, ’Jag är säker på att det är Kärlekens Gud som har kommit’.”