Slummen och misären i 1800-talets London som Charles Dickens skildrar berodde på att bara några få engelsmän fick ta del av de ofantliga rikedomar som imperiet genererade. Solen gick aldrig ner över det imperiet. Indien betraktas som juvelen i kronan. Churchill hade gjort militärtjänstgöringen där. Han såg inte mer av Indien än att han hade kunnat stannat hemma. Engelska städer, engelska garnisoner, vägar, järnvägar, golfbanor och klubbar avskilt från de andligt och kulturellt lägre stående infödingarna.
De väninnor mamma umgicks med i början på 1960-talet, jag brukade kallade dem för the English ladies. De höll till i patriciervillor på den engelska och indiska landsbygden, sommarvillor i de schweiziska och franska alperna med vidunderliga utsikter, förutom deras flervåningslägenheter i London. Jag brukade följa med mamma och fick leka med deras jämnåriga barn medan de vuxna satt under kristallkronorna i salongerna med äkta Turner och Matisse på väggarna och drack sitt afthernoon tea. Mellan 1960 till 1965 var meditation högsta mode i vissa av dessa kretsar. Därefter svalnade intresset tills det togs fart igen, men då fördes stafettpinnen vidare av ungdomskulturen, det skedde omkring 1966, och den bestod av arbetar och medelklassungdomar som köpte popskivor. De skapade ungdomsrevolter, en del slogs på barrikaderna i Paris, andra blev hippies och beatniks och det skapade alternativa livsstilar av det mest skilda slag. Men för att återgå till den första gruppen, dessa english ladies som jag mötte i början av 1960-talet. Hur mamma kommit i kontakt med dessa damer vet jag inte. Det fick jag långt senare förklarat för mig av morfar. Han påstod att när han slog sig fram som konstnär. På den tiden fanns inte det stipendiesystem som råder nu. Det gällde att komma i kontakt med mecenater. Och dessa mecenater, som de i Göteborg hade nära kontakt med Londons nobless. Göteborg och London var betydelsefulla hamnstäder. Senare, efter världskrigen, blev morfar ett känt namn och eftersom han redan blivit uppmärksammad i dessa kretsar, när han var fattig och behövde deras stöd, tog de senare emot honom med öppna armar.
Hur som helst, det var genom dessa english ladies jag först kom i kontakt med yogan. Här var också kvinnofrågan på tapeten
Jag fick höra de muntliga berättelser – en del finns nerskrivna upptäckte jag senare – om heliga män och kvinnor. Som med allt mode, vilket det var i dessa kretsar, slocknade intresset.
Men intresset väcktes igen av den så kallade beatnickgenerationen, den generation jag tillhörde. Och där var det inte bara mode det handlade om, som att det var på tapeten att meditera därför att vissa kändisar gjorde det.
De berättelser jag mötte handlade om sådana som Ramakrishna, Naren, Yogananda, Guru Dev, den heliga modern, Maharishi och många andra.
Bramachari Satyanand, en lärjunge till Guru Dev, gav mig mitt första mantra. Jag såg det aldrig. Satyanand skrev mantrat på en papperslapp och la det i ett kuvert som han klistrade igen. Utanpå kuvertet ritade Lady Winter, en av dessa english ladies, en sol i gult. När jag tryckte min hand mot kuvertet, innan jag la mig på kvällen och på morgonen innan jag gick till skolan, blev det min meditation.
Senare fick jag ett barn mantra av Maharishi, han tog mig avsides, det var på Grand Hotel i Stockholm. Vi gick in i ett avgränsande rum, för han var då fortfarande omgiven av dessa english ladies som betalat den dyraste sviten åt honom på Grand Hotell när han kom vägarna förbi Stockholm för att sprida sitt budskap. Han viskade mantrat i mitt öra. Det var ett så kallat vandrande mantra. Tekniken för barn kallas också för den vandrande tekniken.
Hursomhelst, det räckte med att personen i fråga ansågs vara upplyst, så väckte det damernas nyfikenhet. Även om det innebar att de blev tvungna att ta sig till ett skjul i Bombays getton. Så med ens, kring 1965, slocknade intresset. Men mitt intresse hade väckts, och med mig följde min generation. Vi väckte liv i intresset igen, och med oss följde pop och filmstjärnorna.
Det går inte att dra en grupp över en kam. Ingen regel utan undantag förstås, vare sig det gäller de som är födda till fattiglappar eller rikemansbarn. Det gäller också dessa english ladies. Ingen regel utan undantag, det tål att upprepas. För bland dessa ladies hörde bland annat Mary Lutyens. Hon hade lärt känna en av dessa så kallade upplysta, Krishnamurti, redan som ung när han bodde i England. Hennes pappa var arkitekten bakom New Delhi, hennes farfar Indiens vicekonung. Mary skrev på en biografi om Krishnamurti. För henne var det långt ifrån modebetonat. Jag kan ge många exempel på fler sådana ladies, för vilka det inte handlade om något mode, som när jag bodde hos familjen Pugh sommaren 1965. Det var samma sommar jag besökte pappa för första gången på egen hand i Grindstugan och ännu en lady, även om hon var ryska och kallades för Babusjka, ringde och sa att jag skulle vänta en vecka med att besöka pappa i Grindstugan.
Hur som helst, för mig blev det märkligt att de som en gång sett ner på indierna, deras kultur och koloniserat och utsugit dem, att deras barn och barnbarn hundratals år senare skulle bli de som i sina salonger introducerade mig för yogan.